Idag tog Matte och Husse med mig på en utflykt.

Vi var på ett födelsedagskalas där jag fick matskål och vattenskål på balkongen så att jag kunde ladda in med mina godsaker, när de andra mumsade på tårta. De tyckte att jag var så lugn och fin, sa de. Och när jag varit ute och kissat på gräsmattorna runt huset, bredde jag ut mig och somnade dekorativt på vardagsrumsmattan, framför deras fötter. Matte var visst lite nervös för att jag skulle råka kissa när jag var borta, men jag skötte mig bara fint.

Och jag gillade att åka bil! Det var riktigt mysigt att sitta i baksätet på en filt och bli klappad av Matte. (Jag förstår bara inte varför hon envisas med att vi ska stanna och rasta hela tiden ...)

Men när vi kom hem kunde jag inte hålla mig lugn längre, utan var bara tvungen att köra race med Husse och Matte. De sa att jag var sjövild, bara för att jag lekte med alla mina leksaker, sopborsten och skurmoppen ...

Ute på promenad sedan, träffade jag en av byns hanhundar igen. Han verkade fortfarande  inte gilla valpar - åtminstone inte mig - av någon anledning, så jag blev lite darrig i knäna en stund. 

Husse har redan lagt sig helt utmattad av dagens hundliv och Matte väntar på att få göra detsamma så snart det bara går. Jag har inte riktigt bestämt mig än, för hur många gånger jag vill ut och kissa innan vi ska lägga oss ... 

Matte funderar:

Det är lustigt, vart livet för en.

Hur vi formas av det liv vi lever.

Eller kanske hur vi väljer våra liv, för att låta oss formas ...

Jag är en kvinna som under några år nu, varit ofantligt trött. Trött och slutkörd. Sovit till mitt på dagen. Inte orkat arbeta. Inte orkat med socialt liv i för stora portioner. Och nu sitter jag här i tidig morgonstund, fullt påklädd och lyssnar på stilla musik i radion, med frukosten nyss uppäten och en valp som sover vid mina fötter! Förunderligt. *ler*

Inte förrän klockan fem vaknade Valle imorse. Då var vi ute fram och tillbaka, så att han fick kissa. Men klockan halv sju ville Valle att det skulle vara morgon. Så då var det bara att hoppa upp, plocka undan sovmadrassen (min provisoriska sovplats) från hallgolvet och klä på sig för morgonpromenad.

Min inställning till det här med att ha valp, påminner mig väldigt om hur jag en gång tänkte, när mina egna barn var små. Ett slags varm och lite tapper modersinstinkt. Ömt ansvarstagande med stora delar glädje och trötthet och ibland små delar hemlig irritation. Som tur är verkar förnuftsdelen växa extra mycket med uppgiften. Uppgivenhetskänslorna har inte en chans.

Nä. Nu ska jag tassa iväg till kökssoffan och "luta mig" lite, medan Valle ändå sussar en stund.

GOD söndagsmorgon!