Idag har jag busat som vanligt.

Käkat gran (fast det gjorde inget, sa M.), grävt upp en rabatt, bitit och rasat ... Men M. och H. börjar väl sakta fatta att de måste ge mig regler och säga till mig vad jag får och inte får.

Annars varvar jag ju upp mig så lätt.

Hoppas att M. tänker gå ut med mig snart nu, så jag får min kvällspromenad innan jag ska somna i korgen.

God kväll i värmen!

M:

Nu känns det bättre!

Jag ringde Uppfödarna - de som tog emot Valle och hans syskon till denna världen - och frågade vad jag skulle ta mig till med Valles bitfasoner.

Och så fick jag tips om hur jag skulle göra för att markera vem som bestämmer och vad NEJ betyder.

Jag får mopsa upp mig, ha lite råg i ryggen och stå på mig, helt enkelt. Ett nej är ett nej och inget bitande tillåts. Bestämd och tydlig. Ta i nackskinnet och tala allvar med jycken.

Och så alltid kärleksfull förstås.

Ja, det gick ganska bra!

M. nattade mig och sedan sov jag gott, ensam i min korg. Hon hade ställt väckarklockan på tre, men kom ner till mig redan vid tvåtiden, eftersom jag lät lite då. Och så bar hon ut mig i gräset (för jag var så sömnig att jag inte ville gå) och så kissade jag. Sedan bar hon in mig i korgen igen och jag somnade om.

Fast jag vaknade rätt snart igen. H. gick ner och lugnade mig en gång och lite senare kom han ner och tog med mig ut för att kissa igen.

Och så låg jag i min korg en stund och slumrade, men vid halvsextiden kom M. ner till mig för att jag var vaken då.

Hon satte sig på golvet och klappade mig, så jag la mig i hennes knä och så satt vi så en halvtimme.

Men sedan var det morgon och jag fick mat och körde race med en leksak inne och sedan på ängen ute, medan M. hängde tvätt.

Ute var det väldigt vackert väder! 

Till sist fick M. komma och locka på mig och ta mig i famnen och bära in mig, för jag sprang bara runt runt, fram och tillbaka över hela tomten och busade och gömde mig i buskarna ...

Nu är det skönt att vara inne igen och ligga vid M:s fötter.

När M. är vaken och igång, kan jag lägga mig och sova gott!

:-) :-) :-) :-) :-) :-) :-) :-) :-) :-) :-) :-) :-) :-) :-) :-) :-) :-) :-)

M:

Det svåraste tror jag är att känna att man inte har full kontroll.

Och det har jag ju inte. Ännu. För Valle (Vilding) har sina sidor, som jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till med.

Jag tänker att det är tålamod som krävs. Tålamod att sätta gränser, avleda och berömma - på rätt ställen. Timing, som det står på sidor om valpuppfostran.

När man inte har haft hundar på väldigt länge, så är det inte alldeles lätt att vara tydlig i kommunikationen med valpen. Hur talar man tydligt om för Valle, att det inte är tillåtet att bita och nafsa i benen och håret och händerna och kläderna på människor? Och att han inte ska lägga sig ned med nosen i marken, när vi går ut och går. Och att han när han är lös i trädgården, inte får springa iväg som en vilding alldeles för långt bort från mig.

Nog kan jag säga nej. Nog kan jag sänka rösten och prata lågt och bestämt. Men förstår han?

Å andra sidan har jag haft hand om "trotsiga" småbarn och provocerande tonåringar ... och jag vet ju att det är viktigt att vara snäll, konsekvent och tydlig, kärleksfull och att ha tålamod med dem. Och att det ger bra resultat: trygghet och självkänsla och bra beteende. Så det borde ju gå att göra på liknande sätt med en hundvalp.

Men det är svårt, när man inte har full kontroll ....

Ännu.

God morgon förresten!