M:

Jahaja.

Jag trodde att vi skulle slippa Valles tokrace idag. Han har varit en glad och god toppenhund nästan hela dagen, men så för en stund sedan, efter en kort och ganska trevlig promenad när jag bestämt att Valle skulle gå in (jag vill inte dra ut på promenaderna, eftersom han verkar tycka att det är tråkigt att gå för långt i koppel), satte han igång:

Direkt upp i kökssoffan och nafsa tag i filt och kuddar - just det som han vet att det är ett stort NEJ. Och jag sa NEJ och visade honom ner på golvet och gav honom en leksak. Och så samma sak om och om igen. Jag var bestämd och försökte behålla lugnet, men han blev bara mer och mer uppvarvad. Hoppade upp i fönstret och nafsade i pelargonen och for fram och tillbaka som en skottspole mellan hall och matrum.

Jag fortsatte lika energiskt med mitt nej och föste undan honom ... men till sist tog jag upp honom och la honom i korgen med sin leksak medan jag pratade med honom om att han var helt fel ute med sina idéer. Han försökte kliva upp, men jag föste tillbaka honom.

Många gånger ...

Och när han låg kvar gick jag från honom i hallen och in i matrummet. Stängde dörrren och satte mig ner och åt en banan. Sedan öppnade jag dörren igen men låtsades som om jag glömt att Valle fanns. Gick en kort sväng ut genom ytterdörren, andades några andetag och gick sedan in igen. Fortfarande ignorerande Valle.

Så satte jag mig ner vid datorn och då kom Valle in till mig och la sig ner på golvet och somnade.

Jag vet inte om det hjälpte, min metod, eller om han bara var trött avallt bus.

Men hur gör man annars med en uppspeedad och envis valp med överskottsenergi?

Undrar jag om Matte och Husse har bestämt något nytt för oss?

Det verkar som om de kör en mer tydlig stil nu. Jag har inte så mycket mer att göra, än att följa dem. Men lite bus har jag förstås försökt mig på: rivit ner en lampa och några kuddar, provat med mitt gamla trick att hämta en sko och släpa in i min korg .... men Matte och Husse såg allt idag och bara tog bort mina troféer. Och gav mig leksakerna istället.

Vi har lekt mycket ute också. H. och jag hade kul med vattnet i baljan och M. har kastat en leksak som jag hämtat och kommit tillbaka med.

Det var riktigt roligt! Ganska länge.

Annars är det mest sömn jag ägnar mig åt i värmen. Men H. och M. har varit och badat i dammen - en i taget, medan den andre varit hemma med mig.

Nu har jag jagat min svans varv på varv en lång stund och behöver vila och tugga på mitt ben. Jag känner mig rätt nöjd med dagen! Det verkar som om H. och M. också är nöjda! 

M:

All gallring i trädgårdslandet var inte gjord, så jag pasade på att dra upp några palsternackor och morötter, för att ge de andra bättre plats. Såg att rödbetorna bockså börjar bli klara och så räckte det nästan till en lunch! Fyllde på med några blad mangold och bar in härligheten.

Och efter en halvtimmes rask promenad (utan hundvalp) lagade jag till denna lätta och ljuvligt goda primörlunch. Sommaren är skön!

M:

Vi vill ju inte ha en osäker hund, som tror att han ska behöva ta ledningen över oss. Inte heller en kuvad hund som är rädd för att vi ska korrigera honom för hårt och ofta.

Natten gick bra. Jag lyckades "natta" Valle vid elvatiden, gå ut med honom och låta honom kissa klockan tre (hade ställt väckarklockan) och klockan halv sex var Husse ute i samma ärende. Vi mötte honom genom at kela lite och bar sedan ut honom på gräset. När han hade kissat berömde vi honom och bar sedan in honom direkt i korgen. Lugnt. Så att han kunde somna om.

Vid halv sju sedan, när jag bestämt för att det skulle få bli morgon, klädde jag mig och gick ner till Valle. Då var han inte lika lugn utan verkade vilja testa mig igen. Som om han ville pröva om han skulle ha ledningen på sitt dumma bitiga sätt. Jag gjorde allt för att utstråla lugn och vänlig bestämdhet. Visade honom lugnt tillrätta. Markerade att han inte skulle bete sig så. Gav honom en leksak som han fick sysselsätta sig med en stund. Sedan fick han mat och bara efter några minuter kom han fram och skällde och morrade och nafsade. Jag talade åter lugnt och bestämt om för honom att det inte gick an att bråka. Så väntade jag en stund (men inte för länge) medan jag gjorde te till mig och så satte jag på kopplet och vi gick ut på morgonpromenaden till brevlådan och en liten bit bort.

Valle bajsade och gick sedan ganska bra ett tag. Men bara efter någon minut la han sig ner i protest, bet i kopplet och nafsade i mina byxor.

Jag fortsatte att vara lugn och trygg ledare och gick med lugna men bestämda steg vidare. Sa ifrån vid nafsandet. Och lyckades se till att den korta promenaden blev genomförd.

Inomhus försökte han sedan igen, genom att hoppa upp i kökssoffan och ta ner några kuddar, som han vet att vi alltid säger nej till. Åter sa jag nej och åter gav jag honom ett alternativ: leksak att bita i.

Så verkade han äntligen finna sig i att jag var en stark ledare idag och la sig tillrätta vid mina fötter, där han nu sover.

Och jag har tagit en första kopp te.

God morgon!