M:

Här kommer en tanke som egentligen inte alls hör hemma på den här bloggen, utan skulle ha lagts ut på en annan typ av blogg. (En med mer filosofiska och existentiella frågor ....):

Kan inte låta bli att tänka, att en hund inte alltid kan göra sig förstådd

och lätt blir feltolkad. Oskyldig som han är.

Tiggande och bedjande om att få tillhöra.

 

Är det den tanken som gör att jag blir lite sorgsen mitt i all glädje?

(För att hunden på så vis påminner om människan ...)

M:
Valle vill mycket, är nyfiken och lekfull.

Det är härligt att han är så orädd och glad.

De värsta valprusningarna har inte visat sig de sista dagarna. Jag hoppas att det också beror på att jag förstår honom bättre. Att jag kan tyda hans signaler och berömma och korrigera vid rätt tillfällen.

Jag slipper hans bitande på mig numera, för det mesta. Små, små kärleksfulla nafs kan det vara ibland och likaså små, små markeringar när han vill tala om att han vill bestämma (?) men de hårda betten tycks han ha slutat med. Det har hjälpt att jag har tagit fast i hans underkäke när han försökte. Mitt mål är att få bort bitandet helt. Jag vill att han ska vara trygg och att de som träffar honom ska känna sig trygga.

Han leker i "lagom fart" inomhus med oss nu, men blir väldigt uppspelt och upphetsad med en del människor när vi går ute, särskilt med halvstora och lekfulla barn. Han vill så gärna brottas och kela. Men jag går fram och lugnar honom efter en stund, eftersom jag tror att det är bäst. Det är det där med tryggheten. Jag vill inte att det ska gå överstyr.

Det går oftast bra att lugna honom, men sedan blir han sur på mig när jag tycker att vi ska gå vidare efter att ha hälsat på barn och grannar. Då sätter han i tassarna och nosen i gruset och vill inte ta ett steg till. 

Men det var härligt att se honom fri i skogen igår. Då var han glad och lekfull på ett fint sätt och följde efter oss eller sprang strax före oss där vi gick.

Ja, det är inte lätt att veta om jag är för sträng eller för obeslutsam.

Hoppas att valpkursen börjar snart, så att jag har några att prata med om Valles och mitt förhållningssätt till varandra.

I övrigt går allt bättre och bättre.

Förra natten sov han hela natten igenom utan att behöva gå ut och idag har han varit på bra humör. Vi har lekt och borstat tänder (det gör vi varje dag), borstat pälsen, smort in trampdynorna och klippt klorna utan problem.

Han verkar gilla att bli ompysslad och det är ju bra! 

Och så äter han bra, dricker vatten som han ska, kissar och bajsar bra ute och sover mycket - i olika hörnor på golvet och i sin korg.

Så kan man vara annat än NÖJD?!

Gulle!

Valle ...

Jag får alltid samma mat.

Torrfoder, fyra gånger per dag.

Men H. och M. de äter allt möjligt.

Olika varje mål ...

Igår åt de det här:

Så såg resterna ut på tallrikarna när de stoppat i sig.

Vad ÄR det egentligen?????

En sak som är bra här, är att H. och M. ger mig så många olika leksaker. Jag har dem i en låda bredvid min korg och dit går jag och hämtar något hårt eller mjukt att tugga på, när jag behöver. Ben, bollar, tuggknutar, gosedjur, en tjock plastburk, en mugg,

en strumpa stoppad med papper .... Och ibland får jag en tom toarulle som inte är tom längre, eftersom de stoppar in godis i den. Och så får jag öppna den och äta upp innehållet. (Men jag har kommit på att man behöver inte pilla upp de stängda ändarna, utan det är bara att tugga, så dyker de upp så småningom.)

Idag fick jag en ännu mer spännande leksak

- en stängd liten kartong, med skramlande godis i.

Och vet ni, jag klarade av att öppna kartongen till sist!

Att ÖPPNA den i ena änden.

Bra gjort, va?

Av en tremånaders.

Eller hur?

Sedan, när jag öppnat kartongen och ätit upp godiset, tuggade jag som vanligt lite på kartongen också, bara för att ...

det är ju så skönt att tugga.