M:

Ena stunden är den lilla valpen en sagofé, ett gullefjun, en raring ...

och så ....

 

Får man KÄNNA att ens hund är ett odjur ibland?

Nej, det är väl klart att man inte ... jo, så klart, att man får. Man känner det man känner. Sedan handlar det om att TÄNKA.

Och fundera var känslan har sitt upphov.

Varför lite valpbus blir så stort.

 

Vilka minnen finns förknippade med bråk? Varför tar man så illa vid sig? Vad handlar känslan om?

 

Valle har ingen aning.

Han är bara ... lekfull. 

 

Raringen! 

 

 

M. säger att jag liknar en tax ibland ...

Det är väl inte rättvist?

M. och jag har lekt med mitt lamm på förmiddagen.

Men nu vill jag ha lunch! 

Som tur är ....

.... så händer det i alla fall något till sist, när M. och H. hittar på något för att bryta regntristessen.

Igår eftermiddag fick jag åka bil igen. Hurra!

H. har byggt en bur till mig, så numera måste jag åka i den,

längst bak i bilen.

Först var jag lite tveksam till att M. inte skulle sitta bredvid mig .... men sedan var det OK.

M. och jag hoppade ur vid ett motionsspår, medan H. åkte vidare för att fixa några grejer.  

Det var massor av nya lukter på den där platsen och kul att vandra runt i spåret, där i skogen.

M. sa att vi bara fick gå det allra kortaste spåret - drygt en kilometer, för hon är rädd om mina knän och leder, säger hon. Och det passade mig rätt bra, för spåret hade många uppförs- och nerförsbackar och jag blev lite trött av att gå ...

Vid parkeringen fick vi vänta en stund. På H. 

Och jag ville gärna att vi skulle hitta på något mer. M. satt och pratade med mig och vi hade det ganska mysigt när vi lekte med grässtrån och pinnar ....

Och sedan, när vi kom hem,

sken solen för fullt och H. och M. kunde äta middag utomhus. Jag fick faktiskt också äta ute. Och sedan blev det lite lek innan jag somnade.