M:

Tantens tips är sänt

till Matte som nu vänt

sin tveksamhet ryggen

och blivit konsekvent

För hur ska Valle annars veta

hur hårt han tugga får?

Nej, säger Matte VARJE gång.

Nu läxan ej är svår. 

(Tack för hjälpen! :-) 

M:

Tänk vad 4 veckor och lika många kilo, kan göra skillnad!

Både ansiktet och kroppen har vuxit och ändrat lite karaktär ....

Se här:

Undrar jag hur stor han är om ytterligare 4 veckor .... 

M:

Det är lätt att jämföra situationen att skaffa valp, med hur det är att bli småbarnsförälder. Och ändå går det ju egentligen inte att jämföra, eftersom det är två helt skilda saker. (Jag kan ju inte vara med min hundbebis så som jag är med min människobebis. Och inte tvärtom heller.)

Och ändå finns där likheter.

Den nya situationen - ansvaret över en liten förhållandevis hjälplös individ - förändrar MIG.

Det nya "inkräktar" på mitt sätt att leva.

Givetvis TILLFÖR både en valp och en människobebis GLÄDJE och andra känslor till den som ska ansvara - matten, mamman, vårdnadhavaren.  

Jag ser likheterna när jag läser denna artikel i DN. Det handlar om att man innan man hamnar i den nya situationen, har förväntningar och bilder av hur man tror att det ska bli. Och så stämmer kanske inte verkligheten med dessa bilder. I artikeln läser jag:

- De ser framför sig hur de ska sitta i skuggan och amma, en liten lunch under parasoll med lilla fällbara barnvagnen intill. Där är det ju en och annan som blir besviken, framför allt om inte amningen funkar. För då blir det ju inte så där enkelt och härligt som man tänkt sig.

Livet blir - om man tar emot det - en UTVECKLING. Jag får hjälp att reflektera och utvecklas.

Just nu, tack vare Valle! 

  Nu ska jag tala om för er ....

 * att idag fyller jag 3 månader!
 * att igår var jag 13 veckor och vägde 13

 kilo
 * att M. blev riktigt ledsen igår när jag bet

 henne i örat
 * att M. tränade "tyst kommunikation" -

 tankens kraft - för att få mig att gå bra under vår promenad i morse
* att jag är sugen på att leka nästan hela tiden
* att  det är vackert väder igen och att jag hoppas att vi ska hitta på något roligt efter min förmiddagsslummer.

M:

Idag provade vi ett spår inomhus med nektarinlukt och en liten bit frukt i slutet av spåret. Det fungerade bra. Sedan korvspår igen ute i gräset. Det klarade Valle också.

Det verkar som om Valle tycker att det är roligt att använda nosen. Ska kanske försöka mig på att lägga spår med "bara" doften av mina fotsteg, med lite godis i ett och annat av fotspåren som belöning och hjälp ... Läste att man kan göra så.

Jag vill gärna lära mig att leka olika roliga lekar med Valle utan att hetsa honom att springa efter saker. Är nämligen lite skraj att aktivera för mycket jagandeinstinkter.

Är det någon som har bra tips på lagom svåra lekar för en tre månaders valp? 

M:

Jag läser på Fido's blogg om en massa nyttiga saker.

Som att det är bättre att tänka KONTAKT-ord istället för KOMMANDO-ord, när man kommunicerar med sin hund.

Det låter ju väldigt klokt.

För nog blir mitt kroppsspråk gladare och vänligare om jag söker kontakt, istället för att basunera ut kommandon.

Bra att tänka på när jag vill att Valle ska förstå mig och ha en positiv inställning till mig. 

 

Läs mer vad kloka Charlotte Swanstein skriver HÄR. 

Nu tycker jag att det regnar lite väl mycket ....

Inte för att jag är rädd för vatten, men ändå.

Det är ju inte lika kul att vara ute i regnet.

Men H. och M. sätter på sig regnkläder och går ut med mig i alla fall. De vill nämligen inte att jag ska välja att kissa på hallgolvet.

För att det ska bli lite roligare, brukar vi springa tillsammans en liten bit. Och de blir SÅÅÅÅÅ glada när jag kissar och bajsar, för då kan vi springa hem igen och in i värmen. 

M:

H. tog hand om Valle på morgonen och de hade det finfint. Jag sov ut.  Valle blev glad när han såg mig (och jag blev glad att se honom också, så klart!) och det fungerade bra när vi gick ut på promenad.

På väg hem stannade vi till hos grannen och Valle blev överlycklig och kastade sig på rygg i gräset framför deras fötter. Så glad över att få kel. Och de tycker att han har ett så fint lynne. (Jag hoppas att jag ska hjälpa honom att få fortsätta att vara så glad och nöjd.)

Vi pratade en stund om valptiden (de har också en hund, som inte är valp längre). Om att det är härligt med all levnadsglädje som hunden har, men jobbigt också att få "ordning" på den lille.

Allt hänger på mig, jag vet det. Valle testar mig ständigt. Jag försöker vara lugn och tydlig, så att han ska förstå vad jag gillar och inte gillar. Jag läser ju om alla tips på hur man ska göra och delger även H. Han har fått ganska bra kläm på att kunna leka med Valle utan att det blir bitning och bråk. Och om/när Valle börjar bita, vänder H. ryggen till Valle och går därifrån. Perfekt!!!

Och sedan är det jag själv då. Jag måste ju också leva som jag lär och jag försöker komma ihåg att göra detsamma som H. Nu på förmiddagen har jag praktiserat det fem gånger på rad - gå ifrån Valle när han bits och hoppar för att få uppmärksamhet -  innan han gav sig. Till sist la han sig ner vid mina fötter och slickade mig på fötter och ben. Jag berömde honom för att han lugnat sig och så somnade han.

Frid och fröjd. HURRA!!!!