M:

Jag är DUNDERFÖRKYLD. (Inte Valle alltså, utan matte.)

Men med långkalsonger, varm tröja och regnkläder, så kommer man ut ändå. Och Valle och jag gick iväg på grusvägen mellan fälten igen. Jag kan släppa honom och det fungerar alldeles utmärkt! Han springer framför och bakom mig och jag njuter av att se min vackra hund skutta fram i landskapet, medan jag traskar på i gummistövlarna.

 

Igår eftermiddag tog vi med H. också på samma runda och tränade att gå med koppel och utan (på Valle alltså ;-) H. lär sig också att använda klicker, rösten ("Brrrrrrrrrraaaaa"), kroppsspråk & GODIS! Så Valle accepterar oss båda när vi promenerar med honom nu.

 

Imorse hittade Valle en ölburk i dikesrenen, när vi var ute. Underligt nog var det mycket öl kvar i burken och Valle slickade i sig för fullt. Jag gjorde ingen sak av det, eftersom jag förstod att han inte skulle komma farande om jag ropade på honom. Så han fick väl i sig några droppar, antar jag. Jag höll istället fram en godis framför nosen på honom, när han visade mig sitt fynd och så bytte vi, utan att jag behövde bråka på honom eller försöka få tag i honom.

 

Slutet gott allting gott. Sedan kunde jag slänga burken när vi kom hem. 

 

Nu sover han gott och jag tar det lugnt mellan nysningarna ...