M:

Nu är energin slut för denna dag.

Orkade ingen vedklyvning, ingen räfsning, inget målande,

inget grävande ...

Men det blev två långa promenader med Valle och två korta.

Och lite matlagning.

Så nu får den här dagen gå och lägga sig.

Och jag med.

(Valle sover redan.)

M:

Visst är det naturligt och romantiskt och friskt och härligt!

Men .... lösspringande hund i fält,

kan börja lukta gödsel, rätt som det är.

 

Hum-hum. Jag är inte alldeles bekväm med lagårdslukten inne.

(Gammal stadsbo som jag är i grunden.)

Så då får jag ta in Vallevalpen i duschen en stund och gnugga pälsen med borste under ljummet vatten.

 

Sisådärja!

Mycket bättre nu.

Jag får ju OFTA tala om för min M. att jag vill leka!

Hon tror att det är HON som ska tala om för mig när vi ska ha dragkamp om min leksakskatt, jaga varandra, hämta bollen och leta geparden.

Ja, ja ... Tålamod & list.

Så här gör jag:

• Jag brukar först VISA henne att jag vill leka.
• Och sedan, när hon låtsas att hon inte ser det, så väntar jag en stund. Sätter mig ner, tills att hon kommer mot mig och säger: VAR är katten, Valle? Eller: SÖK geparden! Eller: VALLE, titta vad matte har ....
• Och så leker vi en lång stund, tills matte tröttnar och ger mig godis och säger TACK, då jag släpper leksaken och ger henne den igen, så att hon får lägga undan den.

Ni fattar va?

Man ska få mattarna att TRO att det är dom som tar initiativet.

Man är ju inte dum ...