Alla inlägg under oktober 2008

Av Valle Vagabond - 16 oktober 2008 15:49

Det är ju inte bara jag som har en snäll matte.

Titta här vad jag har fått av Tunas matte:

Ett alldeles nytt täcke!

Med lite av vilda-djuren-motiv. Passar bra till min gepard, tycker jag.

Och så gör jag mig bra till de bruna och gula färgerna, eller hur?

Nu ska jag bara vänja mig vid den nya K Ä N S L A N.


Tunas matte är så duktig på att sy, tycker min M. som också på bilder fått se prov på hennes stora vackra lapptäcken.

 

Tack snälla, snälla Tunas matte!!!!!

Av Valle Vagabond - 16 oktober 2008 11:13

Min M. vill absolut att vi ska gå ut fastän det regnar.

Jag försöker göra några antydningar om att vi ska vända och gå in igen. Men tror ni att det hjälper?


Lika bra att busa då, tänker jag och hoppar som en galning runt M:s prassliga regnkläder. Men det gillar hon inte, så då hittar hon på lekar som vi ska göra istället.


Här är dagens balansakt i regnvädret:

Så ska jag då hoppa opp.

Sedan ska jag hoppa ner också:


Ingen konst för mig, som ni förstår ....

Jag kan ju nästan ALLTING!


Av Valle Vagabond - 15 oktober 2008 19:37

Min M. har ju några fler valpar också - förutom mig.

Nämligen m ä n n i s k o valpar. Och fastän de är stora nu, så tycker hon väldigt mycket om dem också.


Hon brukar ju som bekant, vilja titta mig djupt i ögonen.

Men för 25 år sedan, tittade hon sin minsta människovalp djupt i ögonen.

Då var min M. 25 år.

Men idag fyller hennes minsta människovalp 25 år.


Grattis!!!
Av Valle Vagabond - 15 oktober 2008 13:03

Igår tog min M. med mig till det där stället där det finns en massa människor, bilar, mopeder och hus. Hon skulle handla. Och jag skulle visst träna henne att gå med mig i koppel där på gatorna. Det var ju jättemånga spännande dofter att nosa på, men hon hade för sig att jag skulle gå intill henne och titta på henne mest hela tiden. Trots att vi mötte så många trevliga typer som jag ville hälsa på!


Ojoj. Man får ha tålamod med henne.


Som tur var fanns det träd och gräs där också, så att jag kunde få en stund för mig själv att nosa.


Men mitt tålamod med M. är ju inte hur stort som helst. Så jag släppte iväg henne för att handla allt det där som tydligen var så viktigt och så kunde jag lägga mig till ro i bilen.


Idag har vi gått på våra vanliga vägar.

Där känner jag mig BETYDLIGT friare.

Av Valle Vagabond - 14 oktober 2008 12:06

På förmiddagen fick jag med mig min M. på ett riktigt roligt äventyr.

Jag brukar börja promenaderna med att gå på hennes vänstra sida och titta upp mot henne hela tiden. På så vis får jag i mig lite färdkost. Med jämna mellanrum berömmer hon mig och ger mig blodpuddingsbitar. En HÄRLIG start på  promenaden.


När vi kommer till ett lämpligt ställe, brukar jag titta extra noga på henne och sätta mig fint. Då kopplar hon mig lös och säger Var så god så att jag får springa!  (Hon har ju lärt sig att det blir roligast om man släpper mig lös så att jag får springa lite på fälten, även om hon ännu inte fattat tjusningen med att äta hästskiten som ligger utspridd här och där.)


Så sprang vi lite på ett fält och jag kom ihåg att titta till henne då och då, så att hon inte skulle känna sig bortglömd. Då gav hon mig mer blodpudding förstås. Men sedan blev jag förvånad!!!! För plötsligt hade hon dragit sig bort mot kanten av fältet och ville att jag skulle komma. Jag gick dit och då kopplade hon mig och band fast kopplet i ett träd.

Sedan gick hon! 


Jag satt kvar så klart och kände tydligt i luften, att det skulle hända något roligt snart. Mycket riktigt. Hon kom tillbaka och nu fick jag följa min nos. Ojojoj. Det tog inte lång stund förrän jag hittade spåret. Jag blev så upprymd och fick så bråttom .... och SÅÅÅÅÅ!

Jag hittade geparden!!!!

Mitt i fältet låg den.

Tjooooohoooo!


M. blev lika glad som jag och vi hade dragkamp en stund där och hoppade och studsade. Sedan gick vi vidare och jag satte mig lite vackert och såna enkla tricks för att min M. skulle ge mig några till blodpuddingsbitar.


Och på ett ställe som vi bara brukar gå förbi, band hon fast kopplet igen i ett träd. Nu blev jag sugen på att spåra!!! Jag t o m skällde (jag kan inte skälla så högt ännu, men några små skall kom det väl i alla fall) när hon försvann en stund på nytt.


Så kom hon tillbaka och ville att vi skulle gå sakta på vägen med koppel. Ojojoj. Jag ville ju skynda mig. Jag kände ju spåret redan i min nos. Ville bara dit. Och så svängde jag av rakt in i skogsdungen. Över stock och sten. Min M. hann nästan inte med. Och ...... DÄR låg geparden igen!

Mitt på en sten bakom en gran. Hohohoho!

Sådan lycka!!!! Jag visste inte till mig av glädje och stolthet.


Och när vi lekt en stund med geparden, traskade vi hem igen, utmed vanliga vägen. Och M. orkade hela vägen hem.


Bra jobbat min M.!




Av Valle Vagabond - 13 oktober 2008 21:23

M:

Nu är energin slut för denna dag.

Orkade ingen vedklyvning, ingen räfsning, inget målande,

inget grävande ...


Men det blev två långa promenader med Valle och två korta.

Och lite matlagning.


Så nu får den här dagen gå och lägga sig.

Och jag med.

(Valle sover redan.)

Av Valle Vagabond - 13 oktober 2008 21:13

M:

Visst är det naturligt och romantiskt och friskt och härligt!

Men .... lösspringande hund i fält,

kan börja lukta gödsel, rätt som det är.

 

Hum-hum. Jag är inte alldeles bekväm med lagårdslukten inne.

(Gammal stadsbo som jag är i grunden.)

Så då får jag ta in Vallevalpen i duschen en stund och gnugga pälsen med borste under ljummet vatten.

 

Sisådärja!

Mycket bättre nu.



Av Valle Vagabond - 13 oktober 2008 12:36

Jag får ju OFTA tala om för min M. att jag vill leka!


Hon tror att det är HON som ska tala om för mig när vi ska ha dragkamp om min leksakskatt, jaga varandra, hämta bollen och leta geparden.


Ja, ja ... Tålamod & list.

Så här gör jag:

  • Jag brukar först VISA henne att jag vill leka.
  • Och sedan, när hon låtsas att hon inte ser det, så väntar jag en stund. Sätter mig ner, tills att hon kommer mot mig och säger: VAR är katten, Valle? Eller: SÖK geparden! Eller: VALLE, titta vad matte har ....
  • Och så leker vi en lång stund, tills matte tröttnar och ger mig godis och säger TACK, då jag släpper leksaken och ger henne den igen, så att hon får lägga undan den.

Ni fattar va?

Man ska få mattarna att TRO att det är dom som tar initiativet.

Man är ju inte dum ...

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31
<<< Oktober 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards