Här är det snöigt fortfarande!

(M. behöver inte tvätta mina tassar alls nu.)

Jag har varit ute så många långa promenader idag att jag faktiskt unnar mig extra mycket sovande. Man måste ju återhämta sig också.

Natti!

M:

Det är en fantastisk (naturlig) julstämning ute! Vitt, vitt, vitt över hustak och fält. Varenda liten gren har ett tjock mjukt snötäcke över sig. Och solen färgar snön gul som kontrast till de blå, långa skuggorna.

 

Valle och jag har varit i skogen idag igen. Det är ren lycka att pulsa i snö med solen strilande mellan höga stammar. Valle kutar i halvcirklar runt mig. Framför mig och sedan tillbaka för att se att jag hänger med. Jag gömmer mig ibland bakom en snötäckt liten gran, eller en stor sten, eller bakom en tjock stam. Men han hittar mig alltid! Och vi blir så glada båda två!

 

På vägen till den väg där jag brukar kunna släppa Valle lös, hade jag idag ett nytt halsband på honom - ett "halvstryp". Det funkade ganska bra. Jag körde med mängder av köttbullsbitar som belöning för att han höll blicken på mig och gick fint vid min sida. Han sprang bra lös också. Kollade att jag hängde med och kom på inkallningarna. 

 

Men efter skogsrundan, på väg hem när jag kopplat honom, kunde jag inte få honom att sluta dra. Jag tvärstannar verkligen om och om igen för att få honom att fatta att det inte lönar sig att dra, men han testar glatt vidare .... Så då satte jag på honom nosgrimman igen. Men efter en stund hade han lyckats ta sönder den, genom att köra nosen ner i snötäckt gräs.

Hoppsan.

Inte bra!

Så då är det alternativet inte med längre.

 

Häpp, häpp!

Jag MÅSTE ha tålamod att STANNA, STANNA, STANNA varje gång han drar. Det är bara det att det är så halt. Och att mina axlar och armar och händer är sköra ....

Nästa promenad får jag sätta på broddar på mina kängor.

M:

Han är ju så stark nu Valle, att jag inte orkar hålla emot när han drar på hala vägar.

Idag har han fått gå fri på vägen och i skogen och han är ju jätteduktig på att komma på inkallning. Han skuttar runt, men sticker aldrig, utan håller sig i närheten av mig hela tiden. Men när vi ska promenera hem och jag ska ha honom kopplad, orkar jag inte hålla emot när han är så yster av snön ... 

"Lille" Valle.

Så jag testade en "nosgrimma" idag.

Och då orkade han inte alls dra. Så vi kunde promenera i jämn takt tillsammans.

Så här såg han ut i den när vi kom hem.

 

Är det någon som vet hur stor den ska vara på nosen.

Är den här för liten eller lagom?

Jag har ju ingen erfarenhet av såna här tingestar.

Eller ska jag hellre investera i "halvstryp" eller "strypkoppel"?

NÅGON SOM HAR EN ÅSIKT?

En morgon när jag vakna' .....

...var hela världen vit ....

M. och jag har gått utmed grusvägen, som var alldeles snöig.

Jag tittade ner i dikena och där fanns hårt vatten.

Det var alldeles vitt överallt, och vi tog vägen in i skogen.

Därinne såg M. grön mjuk mossa

och vackra röda bär som kontrast mot allt det vita.

Sedan kutade vi hem igen ....M. skrattade åt min stil och sa något om att jag liknade en liten älg.

Vad hon nu menade med det ...

Hoho, haha .... Här är det roligt minsann.

Slaskigt och vitt och roligt.

Jag har fått springa runt runt med min bäste kompis J. också och vi har jagat varandra så att våra mattar skrattade ...

Skönt att komma in sedan i stugvärmen.

M:

Har inte hunnit med riktigt att besöka alla bloggar som jag brukar .... och att svara på alla kommentarer här på bloggen. Men så får det vara ibland. Man kan inte hinna allt.

Idag var Valle och jag ute på långpromenad i solskenet hemma. Och jag kunde släppa honom fri så att han fick sträcka ut igen. (Det gick ju inte alls i stan där vi var på besök i helgen.) Skönt för Valle.

Måste bara berätta vad som hände när en bil kom bakom oss på grusvägen. Jag ropade på Valle (som gick före mig) och han kom så att jag kunde koppla honom. Och bilen närmade sig och stannade alldeles intill oss. Valle satt vid min sida. Så öppnades bildörren och en man sa: "Man blir ja alldeles som tokig efter småbarn och hundar när man är gammal". Så gulligt! Jag lät Valle hälsa på mannen som satt inne i bilen med bältet på. Och sedan åkte han iväg. Valle viftade på svansen och var glad och jag kunde släppa honom igen.

 

Som tur var fungerade två inkallningar till jättebra också. Det behövdes när det för ovanlighetens skull kom en promenerande kvinna som såg lite hundrädd ut och därpå en granne med hund.

Stolt som en tupp blir jag, att han faktiskt kommer när jag ropar.

 

Sedan har vi tränat gå fot och backa och ligg och kryp. 

 

God natt alla hundar och mattar och hussar och andra!

I morse vaknade jag hos H. och M. på det där trevliga stället där M:s föräldrar bor. Och solen flödade in genom fönstren. M. blev på så gott humör!

Sedan fick jag promenera i dagsljus i snön och tjohej vad kul det var! När M. och jag var ute mötte vi en gammal dam med rollator, som stretade på i snön. M. trodde att damen skulle bli rädd när hon fick se mig dansa runt i kopplet i snön, runt M:s ben, men så var det inte. Den gamla damen förklarade för M. att hon älskade hundar och förstod att jag var en valp och behövde leka lite.... (Bra för M. att möta förstående människor.)

Jag fick lite extra godis idag (såsom grisöra) och på eftermiddagen blev det bilfärd hemåt igen. Gissa om jag blev glad när jag fick se Vallehuset igen!!!!

Nu ska jag sova hemma på mitt fina Valletäcke.

God natt!!!!

Nu ska ni få höra: jag har fått resa långt med M. och H. Efter den korta morgonrundan fick jag inte sova hemma i min korg, på mitt fina täcke, nej. H. bar ut buren till bilen och så hoppade jag upp och la mig inne i buren. M. och H. satte sig också i bilen och så for vi iväg. Jag minns inte så noga, för jag somnade. Men när jag vaknade stod M. och klädde på sig regnbyxor och sedan gick vi alla tre tillsammans på promenad någonstans där jag aldrig varit förut. Gnarp hete det visst, där de parkerat bilen. Vi tog en långrunda och jag fick nosa på hundlortar och frostigt gräs. Det var spännande minsann, men M. ville inte släppa mig lös någonstans. Jag måste gå i koppel ...

Hur som helst. Mat i mängder fick jag sedan i bilen och så åkte vi vidare. Nästa gång vi stannade var vi vid ett köpcentrum och jag fick passa bilen en stund. Och sedan dröjde det inte länge förrän vi hade åkt den sista sträckan och kom fram. En liten kissrunda och sedan fick jag komma in till M:s mamma och pappa. Jippi! Det var ett trevligt ställe. 

Snälla människor var det där, och jag hittade strategiska platser att lägga mig på.

Så att jag kunde snappa åt mig ifall det ramlade ner något. Här har jag fångat en potatis minsann!

Och så fick jag massor med kel av alla och H. lekte extra mycket med mig.

Åååå, så skönt livet kan vara ....