Jag har då aldrig märkt att M. skulle ha en svans.

Men idag sa hon TYDLIGT att hon slog SVANSEN.

Jo, hon drattade omkull på en isig parkeringsplats, just som jag skulle ta henne med ut på en liten tur. Vi var vid ett sånt där köpcentrum, för M. och H. skulle handla julklappar, idag fick jag följa med för att passa bilen.

Gissa om jag blev förvånad när hon plötsligt låg ner på backen och inte ställde sig upp heller. Jag gick så klart fram till henne och pussade på henne och då satte hon sig i alla fall. Hon hade visst slagit sig både i huvudet och svansen, så hon måste vänta lite sa hon, innan hon kunde resa sig och vi kunde gå på nosaruntpromenad.

När vi sedan kom tillbaka till bilen var H. klar med alla paketen och påsarna som han släpade på från affären.

Min svans håller jag högt.

Det är bättre.

Då slår man den inte.