Här, i Valleland, möter man då och då ett travekipage på vanliga grusvägen. Det är många hästägare som passar på att träna sina hästar på att kuta snabbt.

I förmiddags mötte M. och jag vår granne som satt bakom sin häst och kom farande i full fart mot oss. M. tyckte att jag skulle sitta och vänta vid hennes sida medan de for förbi. Det tyckte jag med, men sedan hade jag lust att haka på och springa efter dem, för att se vart de skulle ta vägen. TVÄRSTOPP ... (nästan).

M. var beredd och höll emot i kopplet. Så jag kunde bara komma fyra, fem steg innan jag blev tvungen att stanna. (Tänk att jag är såpass stark ändå, så att jag kan dra matte fast hon håller emot allt vad hon har.)

Sedan satte hon på mig nosgrimman, medan vi gick vi vidare. (Den gillar jag inte.) Inte förrän vi klivit av vägen och var på väg in i skogen, fick jag springa fritt. Därinne i skogen var det skönt. Det blåste inte alls och M. och jag kunde leka kurragömma och gå på snötäckta stigar där ingen annan än hararna gjort spår före oss. Jag såg en hare också och försökte jaga den lite, men sedan kom jag på att jag inte hade någon lust med det mer, så jag sprang tillbaka till M. och tittade till henne så att hon hittade på stigen.

Här är en av mina världsberömda snabba tassar på bild!

Snabbe Valle, det är jag det!