M:

Jag sov länge idag och tänkte, när jag äntligen kom ut med Valle, att idag ska jag prova att gå min 6 km-runda med Valle. Jag har inte gått den rundan sedan Valle flyttade in hos oss, eftersom han varit för liten för att gå så långt. Men idag blev det alltså av.

 

Vädret var mildare än igår och solen sken. Jag behövde inga broddar och tänkte att jag skulle prova att ha Valle i vanligt koppel (med hans halvstryphalsband). Långa sträckor gick det utmärkt! Valle stannade och satte sig när det kom en bil eller traktor och jag klickade och berömde med godis. Han gick vid min sida, drog lite - jag stannade - han kom tillbaka till min sida, eller gick strax före mig i slakt koppel. Och jag var nöjd och glad för min duktiga hund.

 

Men, så händer det något. (Som alltid med min buse.) Och Valle börjar hoppa och nafsa mig i handskarna och jackärmarna, eller stannar och vägrar gå vidare .... och jag har all möda i världen att få honom att sluta, att lugna sig. Det är jobbigt för mig med, för det gör ont när han biter och stark är han, så jag får koncentrera mig för att hålla honom, så att han inte blir helt uppvarvad.

 

Jag tror att det är ett gammalt småvalpsbeteende som poppar upp hos honom, när han blir osäker, trött eller inte vet vad han ska göra. Det kan dyka upp när vi ser hästar eller möter någon människa som han inte får hälsa på. Eller när vi går en väg där han inte gått förut. Eller när jag hindrat honom från något han mycket gärna ville (t ex att äta äckliga saker.) 

 

Jag fick sätta mig ner i diket med honom, några gånger, för att försöka lugna honom och vila, så att vi kunde gå vidare igen. Några omgångar bytte jag till nosgrimman, så att han inte skulle dra så förtvivlat, men då uppstår en kamp mellan oss om var hans nos ska befinna sig. - I vanligt läge i luften eller nosandes på marken, tycker jag. Nerkörd i snön för att försöka komma loss från grimman, tycker Valle. (Jag undrar jag hur det ska bli framöver, om han ska vänja sig snart vid nosgrimman, eller om vi får hitta på något annat.)

 

Två och en halv timme tog det att gå rundan och båda två var fullständigt uttröttade när vi kom hem.  Men, vi tog oss runt och jag lät Valle springa fritt på en frusen åker mot slutet av promenaden, för att det inte skulle bli för bedrövligt tråkigt. (Det är jobbigt att gå så långt i koppel för en snart 8 månaders unghund som heter Valle).

 

Ett jobbigt gympapass för kropp och själ.

Och tålamodsprövande!

Månntro om den här typen av träning ska ge resultat ...

PUHHHH!

 

Den här fågeln hittade jag på Timmys hemsida. (TACK!) Det är visst meningen att den ska flyga runt till alla bloggar och hemsidor. Fint tycker min M. (Jag tror att man ska låta bli att fånga duvan. Den vill vara fri. Så alla hundar och andra kan ju ta med sig den så att den kan flyga hos er med.)

Som en symbol för freden, låt den flyga
från min dator...till din dator. Från land...till land
...och till alla länder på vår jord.