M:

Jag sov länge idag och tänkte, när jag äntligen kom ut med Valle, att idag ska jag prova att gå min 6 km-runda med Valle. Jag har inte gått den rundan sedan Valle flyttade in hos oss, eftersom han varit för liten för att gå så långt. Men idag blev det alltså av.

 

Vädret var mildare än igår och solen sken. Jag behövde inga broddar och tänkte att jag skulle prova att ha Valle i vanligt koppel (med hans halvstryphalsband). Långa sträckor gick det utmärkt! Valle stannade och satte sig när det kom en bil eller traktor och jag klickade och berömde med godis. Han gick vid min sida, drog lite - jag stannade - han kom tillbaka till min sida, eller gick strax före mig i slakt koppel. Och jag var nöjd och glad för min duktiga hund.

 

Men, så händer det något. (Som alltid med min buse.) Och Valle börjar hoppa och nafsa mig i handskarna och jackärmarna, eller stannar och vägrar gå vidare .... och jag har all möda i världen att få honom att sluta, att lugna sig. Det är jobbigt för mig med, för det gör ont när han biter och stark är han, så jag får koncentrera mig för att hålla honom, så att han inte blir helt uppvarvad.

 

Jag tror att det är ett gammalt småvalpsbeteende som poppar upp hos honom, när han blir osäker, trött eller inte vet vad han ska göra. Det kan dyka upp när vi ser hästar eller möter någon människa som han inte får hälsa på. Eller när vi går en väg där han inte gått förut. Eller när jag hindrat honom från något han mycket gärna ville (t ex att äta äckliga saker.) 

 

Jag fick sätta mig ner i diket med honom, några gånger, för att försöka lugna honom och vila, så att vi kunde gå vidare igen. Några omgångar bytte jag till nosgrimman, så att han inte skulle dra så förtvivlat, men då uppstår en kamp mellan oss om var hans nos ska befinna sig. - I vanligt läge i luften eller nosandes på marken, tycker jag. Nerkörd i snön för att försöka komma loss från grimman, tycker Valle. (Jag undrar jag hur det ska bli framöver, om han ska vänja sig snart vid nosgrimman, eller om vi får hitta på något annat.)

 

Två och en halv timme tog det att gå rundan och båda två var fullständigt uttröttade när vi kom hem.  Men, vi tog oss runt och jag lät Valle springa fritt på en frusen åker mot slutet av promenaden, för att det inte skulle bli för bedrövligt tråkigt. (Det är jobbigt att gå så långt i koppel för en snart 8 månaders unghund som heter Valle).

 

Ett jobbigt gympapass för kropp och själ.

Och tålamodsprövande!

Månntro om den här typen av träning ska ge resultat ...

PUHHHH!

 

 

Myrras matte

9 januari 2009 23:00

Känner mycket väl till de där tilltagen att plötsligt börja hoppa och bitas. Vi var fullständigt förtvivlade och började undra om Myrra var riktigt frisk i huvudet. De här dumheterna gick tack och lov över då hon började bli något år gammal. Vet inte om det berodde på att hon mognade eller att vi blev lite säkrare på oss själva och mer tydliga och bestämda emot henne. Kanske var det en kombination. Vi har lärt oss en del av hundviskaren Cesar Millan och försöker följa hans råd om att vara lugn och bestämd i alla lägen, ha en tydlig ledarroll utan våld och utan mutor.
Vi kunde aldrig lista ut vad som utlöste de här stressanfallen. Hade hon ont någonstans? Var hon rädd för något? Eller var det helt enkelt en slags maktkamp om vem som styrde promenaden?

http://hundenmyrra.blogspot.com

 

Anneli

10 januari 2009 14:41

Hej Valle & Matte! Vad roligt att ni hälsade på oss, ni är hjärtligt välkommen tillbaka. Jag tror absolut att träningen kommer att ge resultat, men det kan verkligen vara tålamodsprövade att ha att göra med en unghund... Fortsätt och träna och vips så har han fattat vad du menar... Visst är klicker ett underbart träningssätt, använder mig också av det, tyvärr inte lika mycket som jag önskar... Jag kommer tillbaka och följer din och Vallen träning och vardag... Trevlig dag och helg!

Kramar Anneli & Timmy

http://varan-varld.bloggagratis.se

 

Anneli

10 januari 2009 14:42

Bara jag igen ;) jag länkar till er om det okej, så trevlig och roligt med ny bekantskap /Anneli

http://varan-varld.bloggagratis.se

 

Moa och Maiko

10 januari 2009 19:34

Oj, oj, oj! Stackars både dig Valle och matte - vilken pärs! Men det går säkert mycket bättre nästa gång tror vi.

http://nysvansat.blogspot.com

 

malte o snoki

11 januari 2009 11:48

vi tycker matte är jätteduktig o har en ängels tålamod! han blir nog vuxen ska du se! söt e han ju iaf...puss!

 

Valles matte

11 januari 2009 13:53

Tack för alla svar!
Det känns hoppfullt att få tro det SKA bli bättre. Skriver mer snart ... Lite mat i magen först ...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ooops. Glömmer av mina obligations ... Har visst inte rapporterat något på bloggen sedan midsommar ... Sorry kompisar!   Här i Valleland är det mycket utomhustillvaro i juli. Jag sitter inte inne med tassarna på tangentbordet särskilt ofta, men l...

Nu var det längesedan jag var härinne på min egen blogg och nosade. Har haft fullt upp med annat. Gäster nämligen! M:s barnbarn från Småland.        De gillar hundar. Och de gillar mig! Jag har fått klappar och midsommarkrans runt halsen och ...

Det händer mycket nu i Valleland. Hit kommer en snickare var och varannan dag och bygger altan och lite annat i trädgården. Jag ligger på min bro och bevakar att det går rätt till och att han jobbar bra! Snyggt ska det ju bli. Och det blir det ocks...

Jag har en favoritplats numera. På bron. Här älskar jag att vara. Här kan jag sova, vila och spana in alla som går förbi Vallehuset. Min M. brukar ha dörren öppen så att hon hör mig inifrån. Som idag, när hon ligger sjuk. Då hör hon hur det ra...

Vanligtvis går vi LÅNGA promenader, M. och jag. Antingen i skogen eller på byavägarna. Nu är det bra om  hon har med sig vattenflaska med skål till mig också, för det är rätt så varmt ...        Och man kan bli törstig efter att ha passerat kor...