M:

Solens strålar blir allt starkare och nu har det kommit ett lager kritvit snö som lagt sig på marken igen. Effekten är stor. Ljuset ger kraft!!!

 

Ibland är jag oändligt sorgsen över min tillvaro "på sidan om": hemmatillvaron, med tröttheten och utan jobb och ... utan gemenskap. Det är lätt att göra fel slutsatser - att tänka att man inte duger och att livet inte har någon mening. Men som tur är finns  det ljuspunkter.

 

Valle är en stor ljuspunkt! Och sådana gnistrande vackra vinterdagar som idag, tänker jag att jag (tack vare Valle) har tur som får komma ut på promenader i denna vita, ljusa, fantastiska verklighet - mitt på dagen! Jag är ute och njuter, när andra sitter instängda på sina arbetsplatser och längtar ut till solen.

Det är ju lycka.

Tack för det, Valle!

 

 

De är ståtliga djur - hästarna.

Vi passerar dem varje dag och ju äldre jag blir, desto mer nyfiken är jag. Jag vill in i hagen. Jag vill leka med dem.

De har också blivit mer intresserade av mig, har jag märkt. För varje gång M. och jag går förbi, så kommer de galopperande fram till stängslet och liksom markerar att de är fria och jag är i koppel. Det är ju också väldigt orättvist! Jag gör mina ryck för att M. ska förstå att jag också vill vara fri, men hon hänger kvar. (Fast idag hade hon svårt att hålla emot - det var nära att hon skulle släppa. Arg lät hon också.)

Det kom en dam förbi och jag hörde hur M. och damen pratade med varandra om de glada hästarna och hunden som ville vara med och springa. M. sa att hon undrade vad som skulle hända om hon släppe mig fri. Om det skulle vara bättre än att kämpa med att hålla i kopplet, när man inte orkade utan flög som en vante efter ....

Jag börjar nämligen bli så stark nu, att om jag ville skulle jag väl kunna DRA M. runt på promenaden. Men för det mesta går jag ju i en takt så att hon hinner med och oftare och oftare  får hon mig att vilja gå fot också.

Men inte när jag ser hästarna!