Igår kväll på kvällspromenaden, när jag skuttade glad i skogen med min pinne och M, hade jag väl ingen aning om vad som väntade på hemvägen. Mina hästkompisar stod i en ny hage och de kom springande mot mig för att hälsa. Jag gick fram som jag brukar och skulle nospussa dem .... men ve och fasa vad det small till. Jag skrek rätt ut och fattade ingenting! (Och min M. ångrade sig väldigt att hon låtit mig gå nära elstängslet.)

Sedan var jag bra matt hela kvällen. Min stackars M. trodde att jag skulle få men för livet, men idag var jag som vanligt igen. Och inga elkyssar har jag råkat ut för idag, bara M-kyssar och H-kyssar.

Förresten har det regnat en stund idag så nu är grönskan ännu grönare i Valleland. Och det är bra skönt att allting är som vanligt - skogspromenader, lekar, blodpuddingsbitar och min M. och H. i Vallehuset är det bästa jag vet.