Ja nu har jag just varit ute med M. igen. Jag vet att hon vill bestämma åt vilket håll vi ska gå, så jag lät henne få sin vilja fram. Det är lugnast så. Jag tittar upp i hennes ansikte också, då och då, för det märks att hon vill det. (Det behövs så lite för att få min lilla M. glad.

Vi traskade på längs vägarna och så klart fick jag ha henne i koppel. Inte förrän vi kom till den lilla grusvägen utan trafik fick vi gå lösa. Jag sprang av mig lite - det är så skönt att vara fri - men sedan ropade hon på mig och ville att vi skulle leka. OK, tänkte jag. Lite zickzack kan jag väl gå då, under hennes ben. Den leken har jag kunnat ända sedan jag var en pytteliten valp. Men det är tur att M:s ben är långa, för nu kan jag nästan inte gå under ...

Till sist lugnade hon sig och tyckte att vi kunde gå utan att göra något. Och så förstod hon att jag ville ha vatten och vila en stund, nnan vi gick in igen.

Jag börjar äntligen få lite ordning på M.