Uti skogen ska vi gå.

Jopphejdi, jopphejda.

Äventyr vi pröva på ....

M. och jag ligger i hårdträning.

Det är inte så lång tid kvar nu tills vi ska åka upp till fjällen och springa. Och då måste man vara i god form!

M. tränar inkallning med mig också. Jag kan ju ibland vara lite lat med att komma, så hon får ladda med korv och köttbullar för att jag ska idas lyssna ....

Igår passade jag bilen både i stan och på ett annat ställe. M. och H. skulle gå på restaurang och hälsa på vänner. Och däremellan hittade vi en skog där jag tog med M. och H. ut på äventyr. Härligt! Där fanns massor av nya spännande lukter!

Hemma idag har jag varit i vanliga Valleskogarna och nosat efter kantareller och annat med M. Hon är lite vilsen ibland och kan då och då behöva lite guidning bland stenarna och mossan, så då ställer jag upp och hjälper henne tillbaka på stigen igen. En gång hade hon lagt ifrån sig mitt koppel nånstans i skogen också. Gissa vem som fick söka rätt på det? Just det - Valle så klart. Tur för M. att hon har mig. Och nu har hon satt på mig en röd halsduk så att hon lättare skulle se mig bland trädstammarna. Men det behövs ju egentligen inte, för om hon vill att jag ska komma är det ju bara för henne att vissla, så står jag bredvid hennes sida.

Det har kommit nya bär på backen. Inte bara blå bär utan röda också! Fast M. har inte börjat plocka dem ännu. Men kanske att hon ska plocka senare, säger hon. Jag får väl se ...

Eftersom det är söndag idag, så var det andra tvåbeningar i skogen också. När vi fick syn på dem, visslade M. på mig och satte på kopplet. Hon sa att alla inte är så glada i att möta lösspringande stora svarta hundar när de letar kantareller.

Det förstår jag inte!

Jag är ju alltid glad när jag träffar någon!

Ja nu har jag just varit ute med M. igen. Jag vet att hon vill bestämma åt vilket håll vi ska gå, så jag lät henne få sin vilja fram. Det är lugnast så. Jag tittar upp i hennes ansikte också, då och då, för det märks att hon vill det. (Det behövs så lite för att få min lilla M. glad.

Vi traskade på längs vägarna och så klart fick jag ha henne i koppel. Inte förrän vi kom till den lilla grusvägen utan trafik fick vi gå lösa. Jag sprang av mig lite - det är så skönt att vara fri - men sedan ropade hon på mig och ville att vi skulle leka. OK, tänkte jag. Lite zickzack kan jag väl gå då, under hennes ben. Den leken har jag kunnat ända sedan jag var en pytteliten valp. Men det är tur att M:s ben är långa, för nu kan jag nästan inte gå under ...

Till sist lugnade hon sig och tyckte att vi kunde gå utan att göra något. Och så förstod hon att jag ville ha vatten och vila en stund, nnan vi gick in igen.

Jag börjar äntligen få lite ordning på M.

M. och jag gick en jättelång sväng idag, på vägarna härute i Valleland. Förbi kor och hästar, hundar och barn. Cyklister och bilar ... Det gick finfint. Men M. satte på mig grimman på ett ställe, för jag hade visst blivit för dragig för hennes arm. Annars går jag ju så himla bra nuförtiden. För det mesta. Men när det är tokhett orkar man ju bara inte med koppelpromenader ...

På vägen hem vek M. av till en äng, där hon släppte mig. SKÖNT! och så sprang vi ner till ån där det finns en undanskymd brygga, långt från den stora badplatsen i dammen. M. drog av sig kläderna och hoppade i. Hon trodde visst att jag skulle hoppa efter, men ALDRIG! Det fanns ju ingen botten att sätta tassarna på. Jag skällde istället, så att M. kom upp på bryggan igen. Hon kan ju inte lura mig till vad som helst!!!!

Vi har plockat blåbär idag!

Jag plockade massor! Och låg och flämtade mellan passen.

Ser ni att min tunga är blå?

Det beror på  att jag tog mina bär direkt i munnen.

Men M. och H. la sina

i en kasse och en korg. De är så omständliga. (Jag vet ju att de ändå tänker äta upp sina bär de också!)

Det var kul i skogen, men tyvärr fanns det pissmyror där.

Jag fick klia mig på granarna för att bli av med dem ...

Och efter flera timmar kom jag äntligen hem och kunde pusta ut.

M. sa att mina tassar blivit lila och att jag hade blåbärsfläckar i baken. Men jag ska berätta för er, att jag faktiskt såg att M. också hade blå tassar och fläckar på sin byxbak. Men inte vill hon visa upp sig på bild inte ...

Det är vackert i trädgården nu, säger M.

 Hon plockar blommor och lägger i skålar...

... och njuter av rabattväxterna.

Jag vilar medan de plockar vinbär från buskarna.

För jag vet ju att de leker med mig på ängen sedan. Jag är jättebra på att hämta bollar som de sparkar iväg.

Den 24 juli var valpen Robin på besök hos oss. Jag skrev om det här.

M. filmade oss när vi lekte. Och nu tänkte jag äntligen visa filmen på oss två buskillar. Klicka på bilden så startar filmen.

Nu förstår jag varför M. varit så på spänn sista dagarna ....

Hon har ju oroat sig vet ja'. Men nu är han född - den nye lille människovalpen. M:s barnbarn nummer 6.

NU är hon GLAD!!!!

Och jag med förstås. Voff!