Jag blir alltid så sprallig, så fort min M. nämner min hundkompis namn. Idag ska vi gå ut med J. säger hon, och då far jag som en galning fram och tillbaka mellan fönstren, för att se om han är på väg. Men det är han ju inte. Det är ju vi som går till J:s hus och hämtar honom. Det gjorde vi idag också och så fort vi närmade oss huset hördes J:s glada skall inifrån huset. Han blir lika glad som jag att vi ska ses.

Gissa om vi blev snopna sedan. Vi kom nämligen inte in i hans hus. Nyckeln var borta. Å. så synd det var om J. Han hoppade upp på dörren och försökte öppna den inifrån, men det gick ju inte. Så M. och jag fick ta bilen och köra iväg till J:s husses jobb för att hämta en nyckel. Och så tillbaka igen och ÄNTLIGEN fick vi kompisar träffas.

En timme var vi ute i skogen och på fälten. Vi springer och jagar varandra i skoterspåren. Vi mötte en skidåkare också, men då hade M. kopplat mig och det var ju bra, eftersom jag sprallat upp mig lite väl mycket och det kanske inte alla uppskattar.

På hemvägen gick vi kopplade båda två och M. tyckte att vi gick som fromma lamm. Så klart. Vi var helnöjda både J. och jag, efter alla snögaaloppskutt och språngmarscher.