Igår kväll var både M. och jag vakna när min H. kom hem sent, efter sångövningar i stan. Eftersom vi bor i Valleland, tar det ju tid för honom att ta sig hem, med buss och bil. Vi hörde i alla fall bilen när han parkerade vid uthuset, och jippi så glad jag blev.

Gå och hämta husse, sa min M. och släppte ut mig i sena natten. Så klart att jag lydde. Full fart till bilen och sedan enleverade jag, med viftande svansföring och dansande steg, min  H. ända fram till Vallehuset. Tjoho vad kul. Fast då såg jag något annat kul: min granntik L. kom ut med sin matte och då kunde jag inte stoppa mig. Det var ju så kul allting. Så jag kutade iväg till henne och sedan busade vi omkring i snödrivorna.

Men så råkade jag blunda med öronen och hörde inte vad H. sa till mig. Jag hade fått syn på något spännande hos en annan granne: talgbollar! Och de hängde lågt. Bara att ta för sig. Jag satte i mig två stycken, med nät och allt. Min M. och H. blev inte glada. Först bjöd M. mig på äcklig senap (hon trodde att jag skulle kräkas av senapen), men sedan insåg hon att vi måste ut och åka bil mitt i natten. Konstigt tyckte jag, men hängde väl med då.

Gissa om jag blev förvånad. Vi hamnade på det där stället där det luktar av katter och hundar. Och när vi kom in skulle jag kliva upp på vågen igen och sedan fick vi gå in i ett sånt där rum, där snälla veterinärer håller till. De fick ju pussar av mig så klart och så serverade de mat till mig. Men, för första gången i världshistorien blev jag lite misstänksam. Där stod de med papper i händerna och en spruta ....

Hmmmm. Det där kände jag igen. Värsta déjà vu-upplevelsen ...

Resten kan ni räkna ut. Där fick jag ligga och kräkas en timme. Fy tusan! Och klockan var halv tre innan vi var hemma igen.

Hur kunde det bli så?