M:

Ingen idé att klaga på regn och huvudvärk.

Bättre då att "hoppa" i stövlarna och ge sig ut.

 

Desto skönare att komma in sedan, byta kläder från topp till tå och ta en magnecyl och ett glas vatten.

 

Ha en skön kväll!

M:

"Livet blir inte som vi tänkt oss. Det kan bli mycket bättre ...."

 

Men ibland har vi svårt att se det, för alla sorger och bekymmer. För att vi saknar sådant vi en gång hade, eller för att vi tror att lyckan bor någon annanstans. 

 

Och så hittar vi hem igen.

Till den inre lyckan.

Det allra mest värdefulla.

Och plötsligt är kärleken och glädjen levande i allt.

M:

Mina svärföräldrar är piggelinpigga, så gamla de är. Igår räfsade de löv och nu är min svärfar ute och hjälper oss med råd i trädgården. Han visar (var vi beskurit träden fel och) var vi ska beskära fruktträden rätt. Valle  följer med H. och svärfar ut och tittar och lär, medan jag vilar en stund inne.

Det är ju fint.

 

Vädret är riktigt höstlikt.

Frisk vind, solsken, vackra färger och sval klar luft.

När jag nu tittar ut ser jag min snart åttiofyraårige svärfar sparka lite fotboll och springa (!) med Valle. Ack ja!

 

Svärmor (som gått långpromenad med mig och Valle i skogen) plockar med disken. Man önskar att alla gamla människor skulle kunna vara lika friska, glada och aktiva som mina.

 

M:

Vi är begåvade med vänliga grannar.

Och sedan Valle kom hit, blir det fler och fler tillfällen att prata med varandra. Hundar & människor. Lilla tiken T. har pussat Valle och hennes matte och husse har gett mig äpplen och purjolök. Stora tiken L. har sprungit och busat med Valle och hennes matte och jag har språkat en stund.

 

Och solen skiner igen, efter den täta morgondimman.

M:

Inte varje dag, känns det lika spännande att träna med Valle.

Ibland blir det lite pannkaka av klickandet ...

(Lika bra att låta bli då.) Idag har vi tränat ite med vänster hand. Inte så engagerat. Jag måste nog lägga upp ett program, tror jag. Ska försöka ordna det när jag får mina böcker om klickerträning och lydnadsträning, som jag beställt. Men idag är jag lite oengagerad, som sagt.

 

Mina axlar är spända och jag märker att jag sällan slappnar av på riktigt. Valle fyller min värld, även om jag nu lärt mig att göra sysslor på sidan om, när han inte får vara med. Som att dammsuga bilen. Eller hugga ved, eller handla.

 

Men läsandet, skrivandet, yogan, meditationen, reflekterandet ...

det är som om jag inte orkar med det. Jag sitter bara vid datorn och surfar lite, läser tidningen, lagar mat, diskar .... 

 

Tur att promenaderna håller igång mig, för det gör de!

Och glädjen av att leka lite med Valle. Pyssla om honom. (Idag har jag duschat och shamponerat honom ren och fin ....)

 

Men, det privata självläkande tänkandet ger jag mig ännu inte tillgång till. Det är som om jag inte KAN ännu.

Som om jag måste skydda mig. 

 

Ett steg i taget.

Allt är bra.

 

Jag sitter i stearinljusens sken framför en öppen eld ochtänker på min längtan efter att skriva. På riktigt. Att våga. Att arbeta med att titta efter.

Min längtan, mitt vemod, min sorg, min drivkraft ...

 

Men en vän till mig sa, att jag har kommit en lång bit på väg, även om jag inte ser det.

Kanske är det så.

 

M:

Tassarna måste ju skötas.

 

Och Valle tvättar sig själv ganska bra, men jag brukar hjälpa honom med tassarna. Efter de långa promenaderna har jag nu börjat med  att hämta en liten bunke med ljummet vatten och doppar en tass i taget i bunken, innan jag torkar av tassen på handduken. Han är numera så fantastiskt samarbetsvillig och verkar t o m tycka att det ljumma vattnet är skönt.

 

Det är inte bara människor som njuter av fotbad ...

 

M:

Förra året kändes hösten varmare och soligare, vill jag minnas. Inte så blåsig, regnig och kall som hittills i september.

Nu har vi i alla fall satt in innanfönstren igen och får elda i kakelugnen och vedspisen varje dag.

 

Det är ju mysigt det med!

M:

Allt är relativt. Vårt dåliga väder hemma i Sverige, kan knappast mäta sig med ovädren på andra håll på jorden. Stackars drabbade människor på Haiti.

 

Idag fick jag äntligen ett livstecken från min väninna på Kuba. TACK!

Hon är i Havanna för att läsa spanska, och har under sin resa fått genomleva både Gustav & Ike. Håller tummarna för att hon och Kuba ska få lite lugn och ro nu.