M:

De har kommit nu.

Sedan ungefär en vecka tillbaka, plogar de över våra huvuden, några gånger per dygn. På väg söderut stannar de till på åkrarna häromkring och äter upp sig inför den långa resan.

 

Valle är fascinerad och glömmer nästan av att han var kissnödig ...

Och jag känner höstens ankomst.

M:

Det var första gången idag, som jag medvetet lämnade Valle ensam i en halvtimme, när han var vaken. För att se hur han skulle klara det. Han hade varit ute och kissat och nosat omkring och sedan varit inne med mig en liten stund, så jag tänkte att det borde gå bra.

 

Jag har tidigare sprungit upp och ner i huset, stannat uppe när han varit ensam nere och bytt rum utan att göra någon sak av det. Likaså gått in och ut genom ytterdörren under dagen. Fixat lite ute i trädgården, varit borta fem och tio minuter, utan att basunera ut att jag gått.

 

Men idag provade jag alltså att klä på mig och säga till Valle, som tassade ut till mig i hallen för att se vad som var på gång: Hejdå nu ska matte gå.

Sedan gick jag och stängde dörren. Så smög jag omkring en stund runt huset och lyssnade utanför fönstren, men inget hördes. Så då kunde jag klippa gräs i en halvtimme. (Ville inte vara borta längre första gången,  ifall han skulle bli orolig ...)

 

När jag kom in mötte han mig som om jag varit borta länge. (Så han hade märkt att det var lite annorlunda än vanligt.) Bra! Inga pölar på golven och inga söndertuggade saker.

 

M:

Av någon anledning blev H. och jag märkbart tagna, av

att förstå att Valle skulle bli en  S T O R  hund. 

 

Helt ärligt hade vi gjort så som det står i alla hundböcker

att man INTE ska göra - vi köpte valp på impuls!!!!

 

Och vi hade inte tagit reda på något om olika rasers

beteenden, utan lyssnade på sådana argument som

att blandrashundar oftast inte har så starka instinkter

av det ena eller andra - jaktbeteende, apport, vallning

- utan ofta blir friska och trevliga.

 

Och så tittade vi ju på Valles mamma, som är en snäll

och fin hund. Och hon är ju inte så stor.

Här är en bild från i juni, då valparna var 5 veckor.

 

Ett tag undrade vi vad vi givit oss in på. Särskilt när vi träffade människor som sa att vi måste "ta befälet" och "sätta hunden på plats" så att han inte  tog över ledningen .... Och ärligt talat infann sig ett slags rädsla.

 

Men, nu trots att vi förstår att Valle ska bli en ganska stor hund - han är 15  veckor idag och väger 15 kilo - så känns det BARA BRA.

För han är så SNÄLL!

 

När vi är lugna och vänliga, så är han det!

 

Det bitiga är ju bara valpbeteende och det börjar bli bra balans på det. Vi har läst om bithämningsträning och han tar oftast sååå försiktigt nu, när han tuggar på våra händer.

 

Valprusningarna märker jag avtar, om jag mer ger akt på när han behöver leka och när han behöver sova. Och över huvud taget lär vi oss mer och blir bättre som hundägare vartefter. Vi vill bara vara snälla och trygga. Då blir han lugnare. Och jag tror att han kommer att fortsätta så.

 

Men han är ju en blandrasvalp, så det finns inget facit för hur han ska bli. Det ska bli spännande att se vilka drag som kommer att visa sig - om han blir skällig, vill jaga, simma, apportera, söka, valla ... Och om han blir nyfiken, sällskaplig, lekfull även som vuxen. 

 

Vi älskar honom MYCKET och känner att han får bli hur stor han vill!

För han ÄR en fiiiiiiiiiiiin hund. 

(Idag har jag klippt alla klor för tredje gången och klippt håret mellan hans trampdynor. Och det går så bra så :-) Han är jätteduktig!)

 

M:

Solsken och höstkänsla.

(Märker att jag är väldigt väderberoende.)

Härlig morgon med kort promenad till ljudet av fågelsång och gässens kacklande. Vi slog oss ner intill en vägg och bara lapade sol (jag) och Valle la sig ner på marken och knaprade på en pinne.

 

(Jag ska skaffa riktiga märgben åt honom. Då får han rejält utlopp för alla sina hundinstinkter och dessutom är de ju mycket nyttigare än allt annat han knaprar på.)

 

Nu börjar Valle bli så "duktig" att han kan gå med mig och vi är till varandras nöje mer. Jag slappnar av bättre och kan sätta mig ner och vila när han vill ta det lugnt en stund.

 

Jag kan släppa honom på ängen hemma på tomten också (om det inte kommer barn och annat skoj som lockar) så att han får springa runt och rasa lite. Han kommer som ett skott när jag ropar HIIIT och ger honom beröm och för det mesta en godis. Och om jag inte ropar, så tar han svängar och kommer tillbaka till mig i alla fall. (Och får massor av beröm då också, så klart!)  Det känns jättebra!

 

Jag vill hitta bra ställen en bit hemifrån också, där jag verkligen KAN släppa honom lös, utan risk för att han ska kuta framför en bil ... Vi har besökt några fält en bit ifrån hus och vägar .... men, det skulle vara skönt med en stor inhägnad (utan el) hage ....

 

Allt är glatt och gott idag!

Precis så som jag tänkte mig bilden av att ha en hund ... 

HURRA! 

M:

Ena stunden är den lilla valpen en sagofé, ett gullefjun, en raring ...

och så ....

 

Får man KÄNNA att ens hund är ett odjur ibland?

Nej, det är väl klart att man inte ... jo, så klart, att man får. Man känner det man känner. Sedan handlar det om att TÄNKA.

Och fundera var känslan har sitt upphov.

Varför lite valpbus blir så stort.

 

Vilka minnen finns förknippade med bråk? Varför tar man så illa vid sig? Vad handlar känslan om?

 

Valle har ingen aning.

Han är bara ... lekfull. 

 

Raringen! 

 

 

M:

Lille Valle-valpen sov HELA natten igen.

Och vi med! Skööööönt.

Han vaknade klockan sex och när jag hörde honom tassa omkring på hallgolvet nere, gick jag ner och gosade med honom. Och så fick han gå ut. Luften var fylld av nattfukt fortfarande, så han fick gå ut utan koppel. (På nätterna är han så lugn och brukar alltid komma in efter att ha gjort det han behöver.)

Han gjorde ifrån sig och jag berömde stilla och plockade upp i plastpåsen. (Hur många grå små påsar gör vi av med per dag egentligen?) Så vände jag, gick in, lämnade dörren öppen och hoppades att han skulle komma efter utan att sticka. Det gjorde han. Och när tassarna var torkade, gick han och la sig i korgen igen och somnade om.

Sedan var det H:s tur att kliva upp vid sjutiden. När jag sedan vaknade igen, vid åttasnåret, hörde jag hur H. och Valle hade det gott och glatt tillsammans. Så jag duschade i lugn och ro och klädde mig innan jag gick ner för trappan för att äta frukost.

Men först hälsa på Valle. Så glad!

Valle kommer och pussar mig och går sedan tillbaka till sin korg, där han vilar efter morgonens lek med H.

Familjelycka när den är som bäst!

* Suckar av glädje *

M:

Här kommer en tanke som egentligen inte alls hör hemma på den här bloggen, utan skulle ha lagts ut på en annan typ av blogg. (En med mer filosofiska och existentiella frågor ....):

Kan inte låta bli att tänka, att en hund inte alltid kan göra sig förstådd

och lätt blir feltolkad. Oskyldig som han är.

Tiggande och bedjande om att få tillhöra.

 

Är det den tanken som gör att jag blir lite sorgsen mitt i all glädje?

(För att hunden på så vis påminner om människan ...)

M:

Läste nyss på en annan blogg om en valp som inte var trygg. 

Och så tänker jag att jag är så GLAD att Valle sover TRYGG själv, i sin korg på natten.

Att han är rumsren.

Att han vill lära sig och leka.

Och att han är så VÄNLIG och NÖJD.

Det känns verkligen mycket bra att han trivs med oss och att vi trivs med honom!!!!