M:

Alla dagar kan ju inte vara lika bra.

Men ändå är det saker jag inte förstår ...

Som att plötsligt börjar Valle vissa stunder bli "sjövild" efter att i drygt en månad varit så trevlig, glad och tillfreds. Han har ju länge nu varit kelig, pigg, lekfull och lugn i bra balans. Bra att ha att göra med överhuvud taget. Så plötsligt igår och idag får han fnatt. 

 

Får ägna extra uppmärksamhet åt honom och vara extra tydlig. Lugna honom och inte ställa för höga krav, men heller inte ge honom möjligheter att "träna in icke önskvärda beteenden".

Kan det vara tandproblem?  Eller utsöndrar jag någon konstig otydlighet och trötthet? Hoppas att det bara är något tillfälligt och inget allvarligare fel ...

M:

Vi vandrade över nyslagna (och skördade) vallåkrar i morse. På ett ställe var vi tvungna att ta oss över ett vattenfyllt dike och jag undrade en stund om Valle skulle gå ner sig ...

Ingen fara. Han skuttade över vattnet lätt och ledigt.

 

När vi närmade oss en inhägnad med kor, var Valle mer fokuserad på mig än korna. Jag behövde inte ens oroa mig att han skulle dra iväg in i kohagen. Han litar på mig (och korvbitarna i min ficka) ;-) Jag kan ha honom lös nästan hela promenadrundan. Jag kallar på honom ibland och han får en korvsnutt när han kommer. Sedan får han skutta igen.

 

En sådan morgon är det gott att leva!

M:

Jag är DUNDERFÖRKYLD. (Inte Valle alltså, utan matte.)

Men med långkalsonger, varm tröja och regnkläder, så kommer man ut ändå. Och Valle och jag gick iväg på grusvägen mellan fälten igen. Jag kan släppa honom och det fungerar alldeles utmärkt! Han springer framför och bakom mig och jag njuter av att se min vackra hund skutta fram i landskapet, medan jag traskar på i gummistövlarna.

 

Igår eftermiddag tog vi med H. också på samma runda och tränade att gå med koppel och utan (på Valle alltså ;-) H. lär sig också att använda klicker, rösten ("Brrrrrrrrrraaaaa"), kroppsspråk & GODIS! Så Valle accepterar oss båda när vi promenerar med honom nu.

 

Imorse hittade Valle en ölburk i dikesrenen, när vi var ute. Underligt nog var det mycket öl kvar i burken och Valle slickade i sig för fullt. Jag gjorde ingen sak av det, eftersom jag förstod att han inte skulle komma farande om jag ropade på honom. Så han fick väl i sig några droppar, antar jag. Jag höll istället fram en godis framför nosen på honom, när han visade mig sitt fynd och så bytte vi, utan att jag behövde bråka på honom eller försöka få tag i honom.

 

Slutet gott allting gott. Sedan kunde jag slänga burken när vi kom hem. 

 

Nu sover han gott och jag tar det lugnt mellan nysningarna ...

Att få vara med en människa som KAN hantera hundar, FÖRSTÅR hundar och ÄR SJÄLVKLAR med hundar .... det är en lycka!

 

Idag har jag fått hjälp av "min coach" som följt med mig ut på promenad med Valle. På bara denna timme vändes Valles beteende från natt till dag! P g a att JAG FICK LÄRA MIG hur JAG skulle vara!!!!

 

TACK! TACK! TACK!!!!!!!

 

Det är så självklart hur man ska göra, när man fått det visat för sig.

Och det bästa av allt: det fungerar!!!!

 

Ska försöka sammanfatta vad vi gjorde idag:

 

Vi jobbade utan att prata med Valle, utom när vi ger beröm. ALDRIG ordet NEJ eller KOM eller något annat som kan bli bara tjat.

 

Berömmet lät som glatt Duktig kille, Brrrrrrrraaaaaa.

 

Däremot var vi tvungna att ta till ett obehag, för att bryta hans sätt att hoppa upp på mig och bita i mina kläder. Hon hade ed sig en sprutflaska med vatten och vi sprutade på hans nos, när han inte slutade att bita och hoppa. Ett kort sprut gav en förvånad Valle och han SLUTADE genast.

 

1. Jag skulle sätta på Valle kopplet

Först gjorde jag felet att jag pratade med honom och sa en massa ord kring att jag ville att han skulle sitta .... Det ville han inte, särskilt inte när hon var med, för det var mycket intressantare att nosa på den snälla och myndiga och spännande människan.

Då fick jag veta att jag helt tyst, skulle stå rakt upp och ner och titta på Valle och vänta tills han satte sig ned. Då gjorde han det!

Så satte jag på honom kopplet och BERÖMDE honom med glad röst.

 

2. Vi skulle gå ut genom dörren.

Jag brukar säga VÄNTA och gå ut och sedan VARSÅGOD när han får gå. Det fungerade inte heller denna gång, när vi var flera i hallen.

Då fick jag lära mig att vänta in Valle tills han satt och väntade och tittade på mig. Först då öppnade jag dörren. När han blev ivrig och ville gå ut stängde jag dörren och började om igen. Fortfarande helt tyst. Efter en kort stund hade han förstått och väntade. När det fungerade sa jag VARSÅGOD! och han fick gå ut efter oss.

 

Vi gick ut och han fick kissa.

 

3. Sedan skulle jag lära mig hur jag skulle få Valle att sluta dra i kopplet. (Han är ju en stark hund redan, så det har resulterat i ömma axlar och spänd nacke hos mig ....)

Så fort Valle drog bara såpass att kopplet blev spänt, lärde jag mig att stanna blixtsnabbt och backa fort.  Då följde han efter och kopplet blev slakt. Han gick vid min sida, fick beröm och godis! Detta fick vi upprepa ett antal gånger och snart satt det. Mycket beröm när han gick med slakt koppel och tittade på mig. Godis då och då som extra förstärkning.

 

4. Och så fick jag lära mig att gå på bara, och INTE stanna när han stannade. Och konstigt nog .... så accepterade han att följa med mig! (Tidigare har han ibland satt sigg och vägrat gå en meter ...)

 

5. Sedan gick vi till en knappt trafikerad väg och där stannade jag och väntade på att Valle skulle sätta sig och titta på mig. Då fick han beröm och godis och så släppte jag honom fri. Så gick vi bara vidare! (Detta har jag inte riktigt vågat förut, av rädsla att han ska sticka iväg ....) Valle nosade som vanligt, åt lite lera och hästskit, men jag fick inte säga något om det, utan bara gå vidare.

Då kom han till mig!

Och fick beröm och godis.

Så fortsatte vi gå, människorna i ganska snabbt, jämnt tempo. Och Valle fick ömsom stanna och ömsom springa, som han ville. Fri från koppel. Och han kom hela tiden tillbaka till min sida, fick beröm och nästan varje gång godis. Jag la till att jag vände mig mot honom när han redan var på väg till mig, och väntade in att han skulle sätta sig, så fick han översvallande beröm och godis.

 

6. Vi hade gått långt nu! Och det var dags att stanna på en tom plan, för att träna lite klickerträning. Jag stod och tittade på Valle och inväntade honom. Han kom och tittade på mig, fick KLIC, beröm och godis.

Så tränade vi. Han visade sina konster: Sitt, sitt vackert och ligg.

Vi skulle träna LIGG. Och denna gång skulle vi lägga på kommandot "Ligg".Vi tränade först att han spontant la sig och fick klick och godis. Sedan la vi till kommandot just medan han tänkte, innan han la sig och fick klick och godis. Och strax satt det.

 

7. Sedan gick vi hemåt med Valle lös enligt tidigare. När det var dags att koppla honom ställde jag mig bara helt stilla och väntade. Då kom han mot mig, fick beröm och godis och jag kopplade honom.

 

8. Och så gick vi sista biten hem med Valle kopplad. Fortfarande fick han godis när han gick fint med slakt koppel. Om han drog, stannade jag och gick baklänges, tills han kom på min sida och kopplet var slakt.

 

9. När vi kom hem satte han sig inte i protest utanför vårt hus, utan gick med hela vägen fram till dörren. NÖJD! När vi torkat tassar (med godisbelöning)och han druckit vatten, fick han sova.

 

Och sedan har jag upprepat detta sätt att vara med honom under hela dagen. DET HAR FUNGERAT ALLDELES OSANNOLIKT OCH FANTASTISKT BRA!!!!

 

Jipppppppppiiiiiiiiiiiii!!!!!!!!

 

 

 

 

M:

God morgon!

Tänker, när jag läser mina olika inlägg på Vallebloggen, att det märks tydligt här, att det  inte är så lätt och självklart att bli hundägare, när man är nybörjare.

 

Vi har ju prövat och prövar oss fram, med olika "metoder".

Det är ju klart att det kan bli förvirrande för en liten söt-Valle.

Men han gör det ändå bra, tycker jag.

Han har hyfsat med tålamod med oss.

 

Konsekvens och vänlighet och tydlighet.

Det är ord som jag har haft med mig dessa fem veckor som Valle bott med oss. Men hur lätt det än låter, så uppkommer situationer som man är ovan med. Vi har inte riktigt lärt oss hur Valle menar, hur han tänker, vad han säger och hur han  tolkar oss.

 

Och vi är ännu inte alldeles medvetna om vad vi säger till honom.

För vi är ju ordfixerade och ord fattar han ju inte så bra. Han tolkar ju ansiktsuttryck och kroppshållning.

Japp, så är det!

 

Men vi försöker lära oss. 

M:

Nu läser jag på om klickerträning.

Hittade denna länk.

Och denna. 

Och det finns många fler sidor att hitta ute på nätet ... 

Har också reserverat en bok på bibblan  -

Din hund en lydig hund : med Shaping/Klickerträning av Anders Hallgren. 

 

Är det någon som har läst den?

Eller har tips på andra böcker i ämnet? 

NU känns det roligt igen :-) 

M:

Jag har talat med en hundtränare som vidareutbildat sig med klickerträning och tar emot hund + hundägare på lektioner.

Jippi!

Hon lät som om det fanns de allra BÄSTA förutsättningarna att lyckas med Valle. Han är glad, pigg och liten valp. OCH - jag och H. är INTE gamla "vana" hundägare som vet hur de "alltid har gjort ...."

Så nu ska vi först och främst lära oss om positiv förstärkning och "negativ" bestraffning. Alltså att plussa hunden när den inte biter. (Genom att fortsätta leka med den och berömma den.) Och att skrika Aj och lämna hunden och ta bort alla leksaker när den biter. Dvs Valle får inget för att han "muckar". Inte ens "positiv" bestraffning - det  att vi håller fast och tar strider - eftersom Valle uppfattar det som lek.

Sedan blir det inlärning med klickerteknik - Valle får kvitto direkt när han valt ett bra beteende ... 

En sten faller från mitt hjärta och nu är första lektionen bokad till nästa vecka. Hoppas på att detta ska bli början på något riktigt ROLIGT.

M:

Nej, vi får inte riktigt bukt med Valles bitande.

Han biter ibland så att det går hål på armar och ben på oss och han kan ibland hoppa upp mot ansiktet på oss och nafsa.

Det känns inget vidare.

 

Så nu letar vi efter en hundkunnig / hundpsykolog i närheten, som kan hjälpa oss att förstå hur vi ska göra för att han inte ska bita.