M:
Valle vill mycket, är nyfiken och lekfull.

Det är härligt att han är så orädd och glad.

De värsta valprusningarna har inte visat sig de sista dagarna. Jag hoppas att det också beror på att jag förstår honom bättre. Att jag kan tyda hans signaler och berömma och korrigera vid rätt tillfällen.

Jag slipper hans bitande på mig numera, för det mesta. Små, små kärleksfulla nafs kan det vara ibland och likaså små, små markeringar när han vill tala om att han vill bestämma (?) men de hårda betten tycks han ha slutat med. Det har hjälpt att jag har tagit fast i hans underkäke när han försökte. Mitt mål är att få bort bitandet helt. Jag vill att han ska vara trygg och att de som träffar honom ska känna sig trygga.

Han leker i "lagom fart" inomhus med oss nu, men blir väldigt uppspelt och upphetsad med en del människor när vi går ute, särskilt med halvstora och lekfulla barn. Han vill så gärna brottas och kela. Men jag går fram och lugnar honom efter en stund, eftersom jag tror att det är bäst. Det är det där med tryggheten. Jag vill inte att det ska gå överstyr.

Det går oftast bra att lugna honom, men sedan blir han sur på mig när jag tycker att vi ska gå vidare efter att ha hälsat på barn och grannar. Då sätter han i tassarna och nosen i gruset och vill inte ta ett steg till. 

Men det var härligt att se honom fri i skogen igår. Då var han glad och lekfull på ett fint sätt och följde efter oss eller sprang strax före oss där vi gick.

Ja, det är inte lätt att veta om jag är för sträng eller för obeslutsam.

Hoppas att valpkursen börjar snart, så att jag har några att prata med om Valles och mitt förhållningssätt till varandra.

I övrigt går allt bättre och bättre.

Förra natten sov han hela natten igenom utan att behöva gå ut och idag har han varit på bra humör. Vi har lekt och borstat tänder (det gör vi varje dag), borstat pälsen, smort in trampdynorna och klippt klorna utan problem.

Han verkar gilla att bli ompysslad och det är ju bra! 

Och så äter han bra, dricker vatten som han ska, kissar och bajsar bra ute och sover mycket - i olika hörnor på golvet och i sin korg.

Så kan man vara annat än NÖJD?!

Gulle!

Valle ...

M:

Tantens tips är sänt

till Matte som nu vänt

sin tveksamhet ryggen

och blivit konsekvent

För hur ska Valle annars veta

hur hårt han tugga får?

Nej, säger Matte VARJE gång.

Nu läxan ej är svår. 

(Tack för hjälpen! :-) 

M:

Idag provade vi ett spår inomhus med nektarinlukt och en liten bit frukt i slutet av spåret. Det fungerade bra. Sedan korvspår igen ute i gräset. Det klarade Valle också.

Det verkar som om Valle tycker att det är roligt att använda nosen. Ska kanske försöka mig på att lägga spår med "bara" doften av mina fotsteg, med lite godis i ett och annat av fotspåren som belöning och hjälp ... Läste att man kan göra så.

Jag vill gärna lära mig att leka olika roliga lekar med Valle utan att hetsa honom att springa efter saker. Är nämligen lite skraj att aktivera för mycket jagandeinstinkter.

Är det någon som har bra tips på lagom svåra lekar för en tre månaders valp? 

M:

Jag läser på Fido's blogg om en massa nyttiga saker.

Som att det är bättre att tänka KONTAKT-ord istället för KOMMANDO-ord, när man kommunicerar med sin hund.

Det låter ju väldigt klokt.

För nog blir mitt kroppsspråk gladare och vänligare om jag söker kontakt, istället för att basunera ut kommandon.

Bra att tänka på när jag vill att Valle ska förstå mig och ha en positiv inställning till mig. 

 

Läs mer vad kloka Charlotte Swanstein skriver HÄR. 

M:

H. tog hand om Valle på morgonen och de hade det finfint. Jag sov ut.  Valle blev glad när han såg mig (och jag blev glad att se honom också, så klart!) och det fungerade bra när vi gick ut på promenad.

På väg hem stannade vi till hos grannen och Valle blev överlycklig och kastade sig på rygg i gräset framför deras fötter. Så glad över att få kel. Och de tycker att han har ett så fint lynne. (Jag hoppas att jag ska hjälpa honom att få fortsätta att vara så glad och nöjd.)

Vi pratade en stund om valptiden (de har också en hund, som inte är valp längre). Om att det är härligt med all levnadsglädje som hunden har, men jobbigt också att få "ordning" på den lille.

Allt hänger på mig, jag vet det. Valle testar mig ständigt. Jag försöker vara lugn och tydlig, så att han ska förstå vad jag gillar och inte gillar. Jag läser ju om alla tips på hur man ska göra och delger även H. Han har fått ganska bra kläm på att kunna leka med Valle utan att det blir bitning och bråk. Och om/när Valle börjar bita, vänder H. ryggen till Valle och går därifrån. Perfekt!!!

Och sedan är det jag själv då. Jag måste ju också leva som jag lär och jag försöker komma ihåg att göra detsamma som H. Nu på förmiddagen har jag praktiserat det fem gånger på rad - gå ifrån Valle när han bits och hoppar för att få uppmärksamhet -  innan han gav sig. Till sist la han sig ner vid mina fötter och slickade mig på fötter och ben. Jag berömde honom för att han lugnat sig och så somnade han.

Frid och fröjd. HURRA!!!!

M:

Jo. Jag ska berätta ....

Jag börjar ju förstå att en hund som är jobbig, är ju jobbig för att hans/hennes flockledare inte är tillräckligt TYDLIG.

Och därför läser jag ju mängder av böcker och tidningar för att peppa mig och lära mig hur jag ska göra.

Idag har jag tagit hem boken "Vardagsstress och aktivering . aktivt hundliv utan stress" av Yrsa Franzén-Görnerup. Får se om den ger mig konkreta råd och tips, så att han inte ska bete sig så valpigt.

Men hur jag än gör med alla mina "duktiga" små försök .... så blir ju inte responsen alltid den jag önskat.

• Jag låter honom sova mycket. Och han är trygg när han lägger sig. Han sover ofta inne på dagarna (då är jag i närheten mest hela tiden) och hela nätterna själv (då sover jag en trappa upp, men kommer ner en gång per natt och bär ut honom för att kissa). Det funkar kanonbra!

• Jag går ut med honom ofta dagtid, så att han nästan aldrig behöver göra en olycka inne. (Det har bara hänt tre-fyra gånger och fungerar annars UTMÄRKT!)

• ÖGONKONTAKT - tränar jag med Valle, hela tiden. Vill att han ska titta på mig innan jag ber honom att komma eller sitta. Och han lystrar rätt bra till sitt namn och tittar på mig när jag kallar på honom. Även om det inte känns ett dugg säkert ännu. Han verkar inte alls tycka att jag är det allra bästa i hans liv ....

• Och han kommer när jag ropar HIIIIIT. (Förmodligen för att han vill ha godis.) Jag berömmer honom först och klappar honom och ber honom sitta och SEDAN ger jag honom belöningen = godis. Det är i alla fall BRA att han kommer!!!!!
  

• När han får mat brukar jag ibland markera och låtsas att jag ska äta före honom, så att han vet att jag är högre i rang. Sedan äter han. Men han tar nästan alltid med sig matskålen och biter i den efter att han ätit. (Då tar jag den ifrån honom och ger honom en leksak att bita i.)

• Jag säger NEJ och GÅ NER och lyfter ner honom, när han hoppar opp i min stol eller soffan. Och då kan han bli nafsig och kanske skälla tillbaks.
  

• Han sitter och väntar innan han får halsbandet på sig, innan vi ska gå ut. Duktigt! Men sedan brukar han konstra med att bita i kopplet eller i mina kläder när vi går. Och så kan han gå riktigt bra emellanåt långa sträckor. Sedan "anfaller" han kopplet eller mina ben eller mina kläder igen. Eller så lägger han sig ned och tvärvägrar att gå. TROTS att jag försöker vara konsekvent, snäll och följsam i lagoma portioner.
  

Och så aktiverar jag honom med olika lekar:

• PAKET med godis. (Han är inte sååå smart ännu. Kanske luktar inte köpehundgodiset så mycket .... men till sist har han öppnat paketet och satt i sig bitarna.)

• "TA och SLÄPP" - lek med leksak. Men då är han mest intresserad av TA och har inte fattat SLÄPP. Så blir han lite bitig och skällig och rätt vad det är nafsar han mig i benet. Eller biter till i handen. Eller skäller.

• Kurragömma med HIIIT och godis. (Det funkar jättebra!)

Ja men ...

jag kanske inte ska förvänta mig mer? Han är ju bara 12 och en halv vecka.

Och det är kanske världens bästa och tryggaste hund, fast jag inte fattar????

Jag förväntar mig kanske att han ska fungera som en vuxen hund, fastän han bara är en liten plutt ....

Det var väl inget att gråta för!

Nää. Inte nu.

Nu sover han ju så gott och är min lillkille igen ...

M:

Många snälla grannar har jag.

Som kommer med hundgodis, hundleksaker, vänliga besök ...

Och så har jag fått låna HUNDTIDNINGAR.

Och det är något som jag verkligen uppskattar!

Nu sitter vi med kaffe och choklad och läser om andra valpägare som förfasar sig över att deras älskling inte lär sig lyda, så som de hade trott. Om valpar som blir ENORMT STORA och starka. Om mattar och hussar som inte vet hur de ska tolka hunden och hur de själva ska bli tydliga.

Tacksamt för mig att förstå att det krävs arbete för alla, för att få fungerande relationer. Och att det finns LÖSNINGAR och konkreta TIPS hur man ska göra. I tidningsartiklarna läser jag om valpskolor, träning med valpar, hundpsykologers bedömningar och hjälp.

KUNSKAP är lugnande!!!!!! 

M:

Som tur är ...

... läser jag mer och mer och mer om hundpsykologi och hundfostran och får mer och mer stöd för att man INTE ska lägga omkull hunden och SÄTTA DEN PÅ PLATS med våldsamt handlag. (Det gör ju ont i själen att försöka sig på sådana lösningar, eller ens tänka tanken.)

VÄNLIGHET och TRYGGT BESTÄMMANDE är bättre.

Positiv förstärkning vid önskvärt beteende

och ignorering vid icke önskvärt beteende.

Jag tänker att min uppgift är ATT HJÄLPA VALLE att förstå hur han bäst passar in hos oss. Det är det jag ska göra. Inte skrämma honom till lydnad eller straffa honom.

Här är ett inlägg på hundpsykologens Charlotte Swansteins blogg: Fidos blogg. Läs och begrunda!