M:

Det gör ont.

Jag blir rädd.

Jag känner mig dålig som inte får bukt med hans bitande.

Och jag provar att skrika "Iiii", att ignorera, att säga NEJ och ge honom en bitleksak, att säga "Inte bita" ..., att lägga ned och hålla i Valle tills han slutar ... men inget tycks hjälpa på sikt.

Förmodligen har vi här ett PROBLEM. Om jag hade vetat och förstått skulle jag och H. och alla besökare från början, redan vid 9 veckors ålder, ha tränat honom MER konsekvent med Iiii:andet och att genast gå därifrån om han fortsatte att bita. Nu är han snart 12 veckor och har etablerat bitande i våra händer, byxor, armar, ben, klänningsfåll och i kopplet. Helt klart ett problem för oss - ett "trotsbeteende" eller "försvar" eller vad man nu ska kalla det.

Extra besvärligt blir det ju när barn är på besök. Idag har vi en tvåårig dotterdotter här och hon är modig och snäll och välvillig, men Valle känns inte pålitlig. Han har inte bitit henne ännu, men han hoppar på henne och skäller.

Nu MÅSTE jag lösa detta!

Det går inte an att ge upp.  Från och med imorgon ska vi TRÄNA KONSEKVENT med att pipa/skrika "Iiiii" när han använder tänderna på oss, så att han sakta förstår att vi är ÖMTÅLIGA. Och det får bli att vi går därifrån direkt när han inte slutar.

När han sedan visar ATT han slutar, klappar vi honom.

Håll tummarna för att det ska gå vägen ! 

Vad är det du vill egentligen, Matte?

M:

Det bästa Valle vet är ju att vara lös och vandra fritt.

(Han är ju en vagabond, eller hur?)

Han vill gärna undersöka sin omgivning, utan en massa koppel och halsband och min vilja att brottas med. Men det är ju inte alltid så praktiskt för mig, eftersom han inte vet var tomtgränsen går. Det har hänt mer än en gång att jag får gå in till grannens gård och hämta honom i deras trädgårdsland ... *harklar mig lite generat*

.... där han just gräver en grop intill salladen.

Så ibland försöker jag följa honom runt omkring på vår tomt och leka med honom fast han har kopplet på. Ack ja. Men jag vill ju inte heller att han ska börja bita i kopplet.

Det bästa har jag märkt, är att LEKA så mycket som möjligt och inte ge för många kommandon eller vänta mig att han ska klara av för mycket.

Okej, Valle? Är det så?

M:

Jahaja.

Jag trodde att vi skulle slippa Valles tokrace idag. Han har varit en glad och god toppenhund nästan hela dagen, men så för en stund sedan, efter en kort och ganska trevlig promenad när jag bestämt att Valle skulle gå in (jag vill inte dra ut på promenaderna, eftersom han verkar tycka att det är tråkigt att gå för långt i koppel), satte han igång:

Direkt upp i kökssoffan och nafsa tag i filt och kuddar - just det som han vet att det är ett stort NEJ. Och jag sa NEJ och visade honom ner på golvet och gav honom en leksak. Och så samma sak om och om igen. Jag var bestämd och försökte behålla lugnet, men han blev bara mer och mer uppvarvad. Hoppade upp i fönstret och nafsade i pelargonen och for fram och tillbaka som en skottspole mellan hall och matrum.

Jag fortsatte lika energiskt med mitt nej och föste undan honom ... men till sist tog jag upp honom och la honom i korgen med sin leksak medan jag pratade med honom om att han var helt fel ute med sina idéer. Han försökte kliva upp, men jag föste tillbaka honom.

Många gånger ...

Och när han låg kvar gick jag från honom i hallen och in i matrummet. Stängde dörrren och satte mig ner och åt en banan. Sedan öppnade jag dörren igen men låtsades som om jag glömt att Valle fanns. Gick en kort sväng ut genom ytterdörren, andades några andetag och gick sedan in igen. Fortfarande ignorerande Valle.

Så satte jag mig ner vid datorn och då kom Valle in till mig och la sig ner på golvet och somnade.

Jag vet inte om det hjälpte, min metod, eller om han bara var trött avallt bus.

Men hur gör man annars med en uppspeedad och envis valp med överskottsenergi?

M:

Vi vill ju inte ha en osäker hund, som tror att han ska behöva ta ledningen över oss. Inte heller en kuvad hund som är rädd för att vi ska korrigera honom för hårt och ofta.

Natten gick bra. Jag lyckades "natta" Valle vid elvatiden, gå ut med honom och låta honom kissa klockan tre (hade ställt väckarklockan) och klockan halv sex var Husse ute i samma ärende. Vi mötte honom genom at kela lite och bar sedan ut honom på gräset. När han hade kissat berömde vi honom och bar sedan in honom direkt i korgen. Lugnt. Så att han kunde somna om.

Vid halv sju sedan, när jag bestämt för att det skulle få bli morgon, klädde jag mig och gick ner till Valle. Då var han inte lika lugn utan verkade vilja testa mig igen. Som om han ville pröva om han skulle ha ledningen på sitt dumma bitiga sätt. Jag gjorde allt för att utstråla lugn och vänlig bestämdhet. Visade honom lugnt tillrätta. Markerade att han inte skulle bete sig så. Gav honom en leksak som han fick sysselsätta sig med en stund. Sedan fick han mat och bara efter några minuter kom han fram och skällde och morrade och nafsade. Jag talade åter lugnt och bestämt om för honom att det inte gick an att bråka. Så väntade jag en stund (men inte för länge) medan jag gjorde te till mig och så satte jag på kopplet och vi gick ut på morgonpromenaden till brevlådan och en liten bit bort.

Valle bajsade och gick sedan ganska bra ett tag. Men bara efter någon minut la han sig ner i protest, bet i kopplet och nafsade i mina byxor.

Jag fortsatte att vara lugn och trygg ledare och gick med lugna men bestämda steg vidare. Sa ifrån vid nafsandet. Och lyckades se till att den korta promenaden blev genomförd.

Inomhus försökte han sedan igen, genom att hoppa upp i kökssoffan och ta ner några kuddar, som han vet att vi alltid säger nej till. Åter sa jag nej och åter gav jag honom ett alternativ: leksak att bita i.

Så verkade han äntligen finna sig i att jag var en stark ledare idag och la sig tillrätta vid mina fötter, där han nu sover.

Och jag har tagit en första kopp te.

God morgon!

M:

Det går bra. Och så går det mindre bra.

Om vartannat. Med att kommunicera med valpen.

Valle vill ha sin vilja igenom och skäller om sista ordet, när vi säger nej.

Vi tar reda på mer och mer. Alla man pratar med har olika tips om hur man ska få hunden att förstå att den inte får göra allt som den vill. Jag tycker att det blir otrevligt om man ska vara med om en maktkamp med sin valp, alltför ofta. Vill hellre hitta en "humanare" hundpsykologi.

Läste på ett ställe att en valp som morrar eller skäller eller biter, kanske tjafsar mycket för att den är för trött. SÅ kan det ju vara! Att vi ofrivilligt "stressar upp" Valle, genom att gå på promenad i koppel. Han kanske skulle må bättre av att vänta med promenadträningen lite till? Och bara kissa och bajsa ute i trädgården ...

Svårt att veta allt i förväg.

Längtar till att få bättre flyt på allt.

Nu behöver Matte sova!!!!

M:

Stoltare än stolt är jag, när vi tar med oss Valle bland folk. Han går i koppel bra och hälsar så snällt och fint på dem han möter och hoppar inte. Viftar på svansen och slickar och pussar de snälla människor som böjer sig ned och beundrar honom.

SKÖNT! Att vi fått en så fin och snäll hund.

När vi sedan väl förstått hur vi ska få honom att lära sig vad han inte får, så kommer han att bli helt underbar. För han är glad, nyfiken och positiv. Och jag tror också att det är en ovanligt trygg hund.

M:

Nu känns det bättre!

Jag ringde Uppfödarna - de som tog emot Valle och hans syskon till denna världen - och frågade vad jag skulle ta mig till med Valles bitfasoner.

Och så fick jag tips om hur jag skulle göra för att markera vem som bestämmer och vad NEJ betyder.

Jag får mopsa upp mig, ha lite råg i ryggen och stå på mig, helt enkelt. Ett nej är ett nej och inget bitande tillåts. Bestämd och tydlig. Ta i nackskinnet och tala allvar med jycken.

Och så alltid kärleksfull förstås.

M:

Det svåraste tror jag är att känna att man inte har full kontroll.

Och det har jag ju inte. Ännu. För Valle (Vilding) har sina sidor, som jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till med.

Jag tänker att det är tålamod som krävs. Tålamod att sätta gränser, avleda och berömma - på rätt ställen. Timing, som det står på sidor om valpuppfostran.

När man inte har haft hundar på väldigt länge, så är det inte alldeles lätt att vara tydlig i kommunikationen med valpen. Hur talar man tydligt om för Valle, att det inte är tillåtet att bita och nafsa i benen och håret och händerna och kläderna på människor? Och att han inte ska lägga sig ned med nosen i marken, när vi går ut och går. Och att han när han är lös i trädgården, inte får springa iväg som en vilding alldeles för långt bort från mig.

Nog kan jag säga nej. Nog kan jag sänka rösten och prata lågt och bestämt. Men förstår han?

Å andra sidan har jag haft hand om "trotsiga" småbarn och provocerande tonåringar ... och jag vet ju att det är viktigt att vara snäll, konsekvent och tydlig, kärleksfull och att ha tålamod med dem. Och att det ger bra resultat: trygghet och självkänsla och bra beteende. Så det borde ju gå att göra på liknande sätt med en hundvalp.

Men det är svårt, när man inte har full kontroll ....

Ännu.

God morgon förresten!